Dygnet runt

Dj:n som valde ett lägre tempo

Finn Albertsson är dj:n som dragit ner på tempot – musikaliskt sett: 80 bpm är gränsen för musiken han spelar. Men själv går han sällan på lågvarv. I helgen baxar han sin "lattjolajbanlåda" - en väska med 500 skivor uppför backen till Pildammstornet där Intonal 2017 invigs.

Bild: Cecilia Lindberg
Finn Albertsson kikar ner för slänten vid Pildammstornet och konstaterar att det blir en utmaning för honom och de artister som ska medverka i konserten att bära upp sin utrustning. En gång i tiden var det vatten som pumpades genom tornet. Nu blir det electronica - ett livselexir för Finn Albertsson och många andra. För tredje året i rad arrangerar Inkonst festivalen Intonal. Förutom konserten i vattentornet blir det spelningar på Inkonst, i Paulikyrkan och på Sorgenfri kultur.
– Det är ett forum för toknördar. Jag är en riktigt insnöad nörd. Men det är en fantastisk möjlighet att få sitt huvud totalt genomblåst av upplevelser. Jag blir alltid överraskad av liveakterna på Intonal, säger Finn Albertsson, alias Dj Finn of Tomland, som medverkat sedan festivalen startade och utsetts till resident dj.
Musiken har funnits med sedan barnsben.
– Min far älskade Maria Callas. Monica Zetterlund och Sonya Hedenbratt spelades också flitigt. Överhuvudtaget var det mycket kultur hemma.
När Finn var sju år hörde han Kraftwerks "Autobahn" för första gången och fastnade direkt. När han var 12 hade han hittat sin stil i riktningen New Romanticism.
– Jag bytte hårfärg var fjortonde dag. Jag hade rosa hår, blått hår, hår som stod rakt upp, rakt ut. Jag experimenterade med fosforpulver som gjorde att håret blev självlysande. Det kunde bli helt tyst när jag kom gående på gågatan i Malmö.
För honom var uttryckssättet en fullt naturlig konsekvens av hur samhället såg ut då.
– Det var mitt sätt att räcka långfingret till det samhälle som vi levde i då. Allt var så grått och trist och Malmö var på totaldekis. Så kom äntligen punken och det blev mitt sätt att visa att "ni har ert samhälle, men jag är inte med på det”.
På 90-talet var Finn med och startade synthpopgruppen S.P.O.C.K. Gruppen turnerade och fick en hit med låten Never trust a Klingon. Men 1994 valde Finn att lämna gruppen.
– Vi hade olika sätt att se på saker, förklarar han diplomatiskt.
Sedan 20 år tillbaka är han specialiserad på musik som spänner mellan 35 bpm och 80 bpm, Genren kallas chillout och ibland lågtempo-electronica.
– Jag kom in på det som en reaktion mot hur rejvkulturen utvecklade sig. Det blev alldeles för mycket droger. När jag dj:ade såg jag inte att folk hade kul - det hade de kanske, fast bara inne i sitt eget huvud. Så jag valde en annan väg, säger han.
Och allt sedan dess har experimentell electronicwa och dj:andet varit en stor del av Finns liv. Han har varit flitigt anlitad som dj, både lokalt i Malmö och utomlands på olika festivaler. Han driver också skivbolaget SonuoS.
Passionen har han kombinerat med att som beteendevetare jobba med vuxna med autism, men sedan ett par år satsar han på ströjobb.
Om musiken han spelar går i lågtempo, så är det annorlunda med Finn själv: Innan vi skiljs åt, och han ska hem och laga mat åt några vänner, delar han med sig av ett spaghetti carbonara-recept.
– Jag har inga problem att äta tre lagade mål mat om dagen, jag har en jäkla hög ämnesomsättning.

Färgglad form i kökshyllan

”Ett av mina stora intressen vid sidan av musiken är formgivning. Jag samlar på Alessis plastgrejer och har 7-8 hyllmeter i mitt kök. Det ser lite ut som ett dagis där. Jag har en del andra grejer också som jag bara har varit tvungen att lägga vantarna på. Jag köper inte dyra grejer egentligen, men skaffade ett sparkonto bara för att kunna köpa Sticklight av Michael Young. När det gäller arkitektur så är arkitekten Dame Zaha Hadid min favorit. Här i Malmö tycker jag att gamla hamnkontoret med utbyggnaden signerad Kim Utzon är den allra vackraste.”
Läs alla artiklar om: Intonal 2017
Gå till toppen