Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ebba Witt-Brattström: Emma Leijnses bok visar att jämställdhetspolitiken misslyckats

Emma Leijnse har skrivit boken som öppnar ögonen för att jämställdhetspolitiken i skolan har misslyckats. Men lösningarna är för tama, skriver Ebba Witt-Brattström.

Bild: Åsa Sjöström

Emma Leijnse

BOKEN. Fördel kvinna – Den tysta utbildningsrevolutionen. Natur & Kultur.
Svensk jämställdhet är lite som en reklamslogan: köp två, betala för en. Hur då? Jo, hör här: vi innehar EU-rekord i dubbelarbetande kvinnor, extremt lönsamma för samhället. De jobbar, föder flera barn, utför mer obetalt arbete i hemmet och utgör 80 procent av fattigpensionärerna. Ohälsan ökar dramatiskt bland flickor och kvinnor, surprise.
Nu överdriver hon väl, tänker ni. Tja, men att Sverige är världens bästa land för män, påpekade mina studenter i Berlin. De var chockerade över att skilda män betalade så lite underhåll för sina barn, att de kunde få delad vårdnad utan att ta ut en enda timme föräldraledigt, att hustrur förfördelades ekonomiskt vid bodelning, att män tjänade 13 procent mer men inte behövde dela sina pensionspoäng med sina barns mödrar och så vidare. Kort sagt: det finns olika sätt att definiera jämställdhet på. Fördel man, säger jag.
Å andra sidan gagnas inte alla män av att kvinnor socialiseras till att vara det ansvarstagande, samhällsbärande könet. I ”Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen”, visar Emma Leijnse att unga män från lågutbildade familjer, liksom nyanlända flyktingpojkar, är den grupp som förlorat mest på kunskapssamhället. Vinnare är välutbildade kvinnor i medelklassen.
Leijnse önskar sig en jämställdhetspolitik som gynnar loserkillarna, förvisso en tickande bomb: ”den marginaliserade maskuliniteten riskerar att bli mer reaktionär, mer våldsam, mer bakåtsträvande” (forskaren Mehrdad Darvishpour). Värt att notera är att det i kategorin unga vuxna idag går 123 män på 100 kvinnor, en skevare könsfördelning än i Indien och Kina, där man ofta aborterar flickfoster.
Alarmerande 23 procent av unga mellan 18 och 29 tycker inte att det är så viktigt med demokrati. Troligen är de flesta killar, offer för en illa fungerande skola, något som till min förvåning faktiskt inte diskuteras särskilt av Emma Leijnse, trots att det argumenteras för att utbildning är A och O för att dessa grabbar ska klara sig i vuxenlivet. En 17-åring som inte läser litteratur har ett ordförråd på 15.000-17.000 ord. Att jämföra med en som läser och har 50.000-70.000 ord. Klart flickorna sticker om det inte går att kommunicera. Bara var fjärde arbetslös eller långtidssjukskriven man mellan 25 och 45 år lever i hushåll med barn.
Svensk jämställdhetspolitik har traditionellt gått ut på att ändra på flickornas beteenden när det gällt yrkesval. Det har lyckats väl: två tredjedelar av alla yrkesexamina på högskolan tas av kvinnor – som i rask takt ”tar över” tidigare mansdominerade yrken. Nu måste man vända på kuttingen och få pojkarna att välja yrken där det finns jobb: vård och omsorg snarare än bygg och fabrik. Men så har vi då skurken i genusdramat, så kallade ”maskulinitetsnormer”. De hindrar pojkar och män både från att plugga (tjejigt) och välja kvinnodominerade yrken. Bland annat. Jag återkommer till det.
Emma Leijnse skriver intressant, övertygande och har rejält på fötterna. Hon börjar i Jokkmokk, som innehar rekordet i outbildade män. Ensamma och tappade är de också. Nä nu är jag elak. Vidare i boken: ett hjärtknipande reportage om Bangladesh som satsar på flickors utbildning gör mig trött (”en flicka i skolan bidrar till världsfreden”). Varför kan inte flickor bara få sin människorätt till utbildning ovillkorat? Köp två, betala för en, igen!
Tänket, här skyller jag inte på Leijnse, för så tänker ”vi”, är cyniskt och reaktionärt vad gäller de två människosorternas uppgift på jorden: ”fredliga” kvinnor ska användas som stötdämpare för ”det inrotade, otidsenliga och potentiellt dödliga sambandet mellan manlighet och våld”(mansforskaren Michael Kimmel). Lika cyniskt är att vi måste hjälpa pojkarna för annars kan de bli farliga för samhället. Flickorna lämnar vi därhän, för de är bara farliga för sig själva. Eller?
Missförstå mig inte. Det här absolut den bok alla behöver för att få upp ögonen för hur rejält vår jämställdhetspolitik har misslyckats. Problemet är att förslagen till lösningar är tama: utbildning, läsprojekt, fler engagerade pappor. Utmärkt, men det kommer inte åt problemets kärna: att maskulinitet definieras som att göra tvärtemot vad kvinnor gör. Innan vi börjar socialisera pojkar till att vara kamratliga mot flickor, får vi ingen förändring.
Det förvånar mig också att Leijnse inte berör den allt våldsammare nätporrens inverkan på pojkstackarna. Snacka om motstridiga budskap: å ena sidan är flickor bättre på allt, å andra sidan är de passivt lammkött med tre hål som killar för att bevisa sin ”manlighet” förväntas plåga in sitt organ i. Jag skulle inte vilja vara en 12-årig kille som får in den där kvinnoförnedrande skiten på min mobil i klassrummet. Ännu mindre vill jag vara hans bänkkamrat, och tjej. Om det var muslimer som plågades av kristna? Vilka ramaskrin, och med rätta. Här har vi kon på isen, och vaken öppnar sig snart. Hört talas om lika människovärde, nån därute? Börja tänk som om kvinnor och män hörde ihop, please.
Gå till toppen