Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Mycket av teorierna om homonationalism är tillgjort snömos"

Hbt-personer har många falska vänner inom politiken. Anna-Maria Sörbergs "Homonationalism" påminner om det, men blir som helhet en pamflett som inte övertygar, skriver Tor Billgren.

"Det är också läge att vara vaksam på ord som 'homonationalist' och 'pinkwashing'”, skriver Tor Billgren – och är kritisk till Anna-Maria Sörbergs verklighetsbeskrivning i "Homonationalism".Bild: Alik Keplicz

Anna-Maria Sörberg

BOKEN. Homonationalism. Leopard förlag.
Vilket av följande två alternativ är ett problem?
A) Att ett land har hbt-vänlig lagstiftning, och att befolkningen till stor del accepterar denna, samtidigt som politikerna står upp för lagarna internationellt. Eller:
B) Att ett land har lagar som förtrycker hbt-personer och att det råder generellt stigma kring ickenormativ sexualitet.
Svaret på gåtan är givetvis A, eftersom länder med repressiv syn på hbt-personer kan känna sig utpekade av det faktum att det finns länder som inte har det. Presidenterna och diktatorerna kan bli ledsna och medborgarna sårade. Och framförallt: de förtryckande strukturerna kan komma att ifrågasättas.
Enligt teorin om homonationalismen använder sig västvärlden sedan den 11 september 2001 av sexualitetsfrågor för att bygga upp en mur gentemot omvärlden – främst gentemot islam och muslimer. Det är ett kulturkrig där Väst använder partnerskapslagar och analsex för att förnedra länder där det råder tabu kring hbt-frågor. Det hemliga syftet från Europas och USA:s sida är att bereda väg för invasioner av länder i Mellanöstern, att marginalisera migranter från dessa länder samt, givetvis, att stärka kapitalismen.
Homonationalismen kan också användas för att skyla över ett lands brott. Ta till exempel Israel, som använder sig av horder av strandfestande gymbögar från Tyskland och Frankrike som dimridå, för att resten av världen inte ska märka landets utomrättsliga avrättningar, muren runt Västbanken, illegala bosättningar och diskriminering av palestinier. Detta lömska illusionstrick i homonationalismens verktygslåda har döpts till pinkwashing.
Jag raljerar i det ovanstående, javisst!Men mycket av teorierna om homonationalism är rätt tillgjort snömos. Idéerna började växa fram i USA i mitten av 00-talet, och den som har tagit på sig att sprida dem i Sverige är journalisten Anna-Maria Sörberg.
I sin bok ”Homonationalism” målar hon med exceptionellt breda och luddiga penseldrag upp bilden av ett patriotiskt ”Väst”, som försöker inbilla sig själva och resten av världen att de förkroppsligar universell tolerans och absolut frihet.
När Sörberg beskriver andra sidan, det vill säga Ryssland och länder i Mellanöstern finns det däremot ingen gräns för hur små nyanser som anses värda att nämna.
Denna polariserade och haltande verklighetsbeskrivning gör boken till en pamflett, mer än en användbar fackbok.
Men visst har den poänger. Det är till exempel ett faktum att nationalistiska partier i Europa det senaste decenniet har svängt i homofrågan. Från att ha hatat bögar, påstår de sig nu värna deras rättigheter – men bara för att kunna använda dem som slagträn mot den muslimska befolkningen.
Anledningen till att de nationalistiska rörelserna har kunnat lägga beslag på frågan om islamskt motiverad homofobi, är det vakuum som homorörelsen och det politiska etablissemanget har lämnat kring problemet. Det har ignorerats – eller till och med förnekats. Som när Anna-Maria Sörberg själv i en intervju i Studio Ett i februari inte förmådde bekräfta programledarens försiktiga påstående att ”radikal islamism” skulle kunna utgöra ett hot mot gayrörelsen. Notera att han alltså inte ens sa ”islam”.
Resultatet av den här typen av förnekelser är att förtrycket av muslimska hbt-personer tillåts fortgå ostört och att deras förtryckare går fria från kritik. Det är ytterst olyckligt att denna akuta och komplicerade fråga har kidnappats av politiska bedragare från ytterhögern.
När Sörberg på sitt svepande sätt talar om den negativa stämpel som vissa länder riskerar få i debatten, bortser hon från att det inte bara är ”makten” eller nationalistiska eliter i Väst som bidrar till polariseringen. I de sociala mediernas tidevarv handlar det lika mycket – eller kanske i större utsträckning – om opinionsbildare, hbt-aktivister och en bredare allmänhet som använder sin yttrandefrihet i olika forum på nätet eller i andra manifestationer. Anledningen till att många till exempel uttrycker oro över den repressionsvåg som enligt vissa rapporter äger rum i Tjetjenien just nu, är knappast att de hatar muslimer eller ryssar, eller ens att de har en patriotisk agenda – utan att de är frustrerade och arga över att homosexuella behandlas dåligt eller till och med mördas.
Men visst, samtidigt som det är viktigt att ta avstånd, måste man också vara diplomatisk. Förändringsarbete kräver alltid sensibilitet och lyhördhet. Framförallt måste det vara lokalt förankrat. Anna-Maria Sörberg skriver utförligt och förtjänstfullt om det bedrägliga pajasprojektet Pride Järva, som arrangerades av Avpixlatskribenter 2015 och 2016. Det är förstås inte fel med prideevenemang – men för att vara meningsfullt måste det utformas i solidaritet med, och framförallt i samarbete med, hbt-personer som bor i området. Sörberg berättar om lokalt arbete kring normer, rättigheter och livsvillkor som pågår, och intervjuar bland annat aktivisten Leila Qaraee från Kvinnors Nätverk – en förebild på många sätt.
Som helhet är ”Homonationalism” inte särskilt övertygande, men på ett personligt plan kan teorin fungera som en påminnelse för hbt-personer om att de har gott om falska vänner inom politiken, och att inte lättvindigt göra sig till dessa krafters nyttiga idioter. Att inte acceptera rollen som slagträ mot andra minoriteter.
Men det är också läge att vara vaksam på hur ord som ”homonationalist” och ”pinkwashing” används i debatten. De tenderar nämligen att ingå i samma begreppsarsenal som ”husblatte” – det vill säga etiketter som utan vidare argumentering anses kunna avfärda antingen personer för att de har ”fel” åsikter, eller åsikter och fakta för att de yttras av ”fel” personer.
Gå till toppen