Kultur

"Frantz": Ozon sticker hål på nationalismen

Pierre Niney och Paula Beer i François Ozons "Frantz". Filmen skildrar spänningarna mellan tyskar och fransmän strax efter första världskriget.Bild: Edge Entertainment

Frantz

BIO. DRAMA. Frankrike, 2016. Regi: François Ozon. Med: Paula Beer, Pierre Niney, Ernst Stötzner, Marie Gruber. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.

Antikrigsfilmen ”Broken lullaby” (1932) hör inte till den store tyskamerikanske regissören Ernst Lubitschs mer kända verk men den har uppenbart gjort intryck på François Ozon, eftersom han tar den till grund för den vidunderligt vackra ”Frantz”. Inte överraskande belönades fotografen Pascal Marti med det franska filmpriset César för sitt lysande svartvita foto tidigare i år.
Handlingen tilldrar sig i den tyska staden Quedlinburg något år efter första världskrigets slut. Tyskarnas förluster och förödmjukelsen vid freden gör franskhatet påtagligt. Anna har avbrutit sina universitetsstudier i sorgen över sin stupade fästman och lever som dotter hos hans föräldrar, läkaren Hoffmeister och hans hustru Magda. Anna går så gott som dagligen till graven och upptäcker där en besökande jämnårig fransman som kommer med blommor till den döde Frantz.
Det är upptakten till ett länge alldeles utmärkt romantiskt, nästan melodramatiskt, drama som sticker hål på den obehagliga nationalismen och krigshetsen, först i Tyskland och i filmens senare del även i Frankrike. Här finns sannolikt ett av skälen till att François Ozon tagit Lubitschs historia till sig och insett hur de nationalistiska strömningarna gör dramat dagsaktuellt. I en av de starkaste scenerna läxar Hoffmeister upp sina krogvänner då de ondgör sig över fransmännen. Han påtalar att tyskarna är lika skyldiga, eftersom det var hans generation som skickade sönerna till kriget.
Fransmannen Adrien (Pierre Niney) blir efter visst motstånd från Frantz far en kär gäst i familjen och lindrar föräldrarnas sorg genom att berätta om sin vänskap med Frantz som studerade i Paris. De delade litterära och musikaliska intressen och besökte Louvren för att se konst. Minnesbilderna bryter av mot det svartvita och skildras i utsökta, patinerade färgsekvenser. Under ytan vibrerar den homo­erotiska attraktionen mellan de två männen. Samtidigt dras Anna mer och mer till Adrien och sorgen efter Franz avtar.
Ozon väcker frågan om vad som är sant, önsketänkande och ren lögn. När Adrien inför återresan till Paris kommer med en bekännelse till Anna, tar dramat en ny vändning. Under bikt inför en präst undrar Anna om en omsorgsfullt konstruerad lögn kan läka krigssår. När hon senare reser till Paris för att söka efter den försvunne fransmannen gräver Ozon djupare i temat kring lögn, moral och hur lite en människa kanske känner till om sina allra närmaste.
I sista delen av filmen tappar den mångsidige stilisten François Ozon lite grann helhetsgreppet. Annas besök i grannlandet blir en smärtsam ögonöppnare och hon går mot en ökad självständighet. Samtidigt svänger berättelsen ännu en gång. Ett drag av thriller och mystik finns redan i början kring den känslige Adrien. Ozon lägger ut stickspår och drar sedan snabbt tillbaka dem. Det är inte helt lyckat. Paula Beers djuplodande tolkning i rollen som Anna imponerar stort.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 5 maj
Gå till toppen