Poeten ensam på sin kammare. Eller till och med inlåst i sitt elfenbenstorn. Glöm den bleknande gamla bilden, kanske är just poeter mer sociala varelser än andra författare.

Poesin lever i betydligt högre grad än prosan på möten. Och ju mer perifer poesin har blivit i den kommersiella världen, desto viktigare har det blivit med de alternativa kulturella mötesplatserna: de vitala mindre förlagen, scenerna och boklådorna, festivalerna, seminarierna, tidskrifterna. Och antologier, som den jag precis har läst om den finlandssvenska poesins belägenhet, ”Korsstygn, rastplats” (redaktör Tatjana Brandt, Ariel litterär kritik).

Frågor om geografiska band och influenser utifrån blir brännande när det gäller just den finlandssvenska poesin, så liten till storleken och så stark i traditionen.

I en intressant brevväxling med den finskspråkiga poeten Pauliina Haarisjoki skriver Peter Mickwitz om betydelsen av grupperingar. För honom har närheten till de finska poesikretsarna varit avgörande för att han inte ska känna sig isolerad – den finlandssvenska poesin är alltför liten och geografiskt utspridd. För att litteraturen ska vara levande krävs ett sammanhang och tillräckligt många författare för att olika läger ska kunna uppstå. För samtidigt som skolbildningar kan vara frustrerande anser han att det behövs ett motstånd från skiljaktiga röster och inställningar.

Det är svårt att låta bli att tänka på den stormiga debatt om tidskriften OEI som präglade den svenska poesivärlden för ett decennium sedan, en strid som målade upp en bild av korrumperade, konspirerande poeter och låste positionerna. Sedan dess har polariseringen mjukats upp, de som beskylldes för att vara de mest hårdföra språkmaterialisterna filar numera på sonetter och lyriken spretar åt skilda håll.

OEI:s inflytande nådde också andra sidan Bottenhavet. Mickwitz berättar om hur han först värjde sig mot vad OEI stod för, men att tankar väcktes som vidgade hans litteratursyn. Också Haarisjoki upplevde att vågen av experimentell poesi som under 00-talet nådde den finska lyriken genom nordiska influenser ledde till en friare atmosfär, något som förändrade hennes eget skrivande.

Dialogen vid korsvägen, inte den slutna kammaren, är platsen där nya idéer uppstår. Att översättningen och flerspråkigheten kan vara en sådan mötesplats är en tankegång som går igen i antologin. Tatjana Brandt formulerar det fint i en reflektion över hur nätet löst upp nationell gemenskap och fått identiteter att gunga: ”en utgångspunkt är en plats som man lämnar när man börjar tänka”.

Översättaren Johanne Lykke Holm, som snart romandebuterar, beskriver hur ett nytt rum öppnades i hjärnan när hon vid sju års ålder flyttade över sundet och började prata svenska. Hon insåg att hon kunde ha flera röster, lät allt möjligt välla in i huvudet och förhöll sig till språk som en tjuv: ”Plockade åt mig av allt som glittrade, som en korp”. Språken är masker, olika kostymer att klä ut sig i. En upplevelse som inte alltid är behaglig, men uppenbarligen litterärt fruktbar.

Jag tänker att poesin kan vara det där öppna rummet, ett möte mellan det främmande och bekanta som ruckar våra positioner och vidgar oss. En plats där det glittrar.