Kultur

Närhet och nerv i perfekt sångbalans

Lika lågmäld som intensiv: Almaz Yebio.Bild: Hans Desser

Almaz Yebio & Aaron Parks

ALBUM. Art of song

Att larma och göra sig till kräver ingen högre utbildning. Redan Shakespeare visste att tomma tunnor ofta skramlar mest.
Högröstade sångare med stora uttryck växer på trän. Betydligt mera sällsynta är de som verkligen kan nå fram till lyssnaren genom att sjunga lågmält med full intensitet och nerv.
Den sortens sång kan ge minst lika starka upplevelser som ett rejält vrål.
Sofia Karlssons genombrott med "Svarta ballader" hängde på att hon tolkade Dan Anderssons sånger så.
"Jag har övat mycket på att sjunga svagt med energi. Man får lägga på dubbelt så mycket krut då som när man sjunger starkt", förklarade hon i en Sydsvenskan­intervju.
En annan som kan den här konsten bor i Malmö. Och på det nya duo­albumet med den amerikanske pianisten Aaron Parks har Almaz Yebios lugna röst en fantastisk lyster rätt igenom.
Yebio tränger in i orden och mejslar fram meningarna och berättelserna med känslighet och skärpa, utan att tappa en stavelse, men också utan att hamna i det övertydliga. Hon kommer nära utan att bli påträngande och varierar sitt uttryck med små eleganta medel. Sångtekniken är som vanligt av högsta klass.
Hennes och Parks sätt att tolka sångerna är så konsekvent att allt binds samman. Att ha öron känsliga för svensk-engelska blandningar är inget hinder, för en gångs skull.
Sångerna plockas nämligen lite varstans ifrån. Jazzballad med poptouch byts mot blues- och gospelvibrationer, tonspråk från 1900-talets klassiska sida, spanska fläktar och svensk visa.
Smakfullt att plocka upp hela tre stycken av britten John Duarte. De två sångerna av Lars-Erik Larsson och Emil Hagström borde bädda för ett rent visalbum från Almaz Yebio.
Aaron Parks har samma stilmångsidighet och lyhörd­het som sångerskan. De två låter albumet vila i en balladstämning, med plats för luft och vila, så att musiken kan bölja sig framåt i långsamma vågrörelser.
Klangerna här och samspelet röst-piano skickar bitvis tankarna till duon Berit Andersson-­Steve Dobrogosz­. Jo, jag vet att jag snackade mig varm om dem för ett bra tag sedan, men nu finns en färsk låtsamling från duons samspels­år att dyka ned i, "Anthology".
Här ryms 45 melodi­­smekta Dobrogoszlåtar spetsade med hans knivskarpt formulerade, ytterst personliga texter.
Nya synt- och baspålägg har försiktigt plussats på. Jag föredrar de naknare originalen, men musikens tidlösa kvalitetsränder går heller inte ur för detta.
Och Berit Andersson står på samma högplatå som Karlsson och Yebio.
FLER TIPS
Aaron Parks: Find the way
Steve Dobrogosz/Berit Andersson: Anthology
Amanda Ginsburg: Vargtimma
Amira Medunjanin: Damar
Gå till toppen