Redan 1938 konstaterade Harry Martinson att människan har fått veta för mycket om universum för att kunna återgå till sitt gamla liv, och för litet för att kunna bära med sig det astrofysiska ”i sin tanke, sitt synsätt, sin sång”. Hellre än att blamera sig avstår hon från stjärnsången.

Själv övervann Martinson sin ängslan och skrev ett rymdepos, ”Aniara”, som blev opera på femtiotalet och nu spelas i Malmö. Under tiden har astronomin gjort upptäckt på upptäckt. Men rymden tar aldrig slut, varken som rum eller gåtsamling.

Ett nutida försök att sjunga om människan i tid och rum är Kent Olofssons svit ”Champs d’étoiles” (Stjärnfält), som nu finns på cd (dB). Verket är skrivet för kontratenor, blockflöjt, barock­violin, viola da gamba och teorb och framförs av den förnämliga ensemblen Lipparella. Instrument­valets förbindande av nutid med dåtid stärks av att Olofsson lyckas arbeta in spår av barock harmonik och gestik så att musiken verkar sjunga på ett modernt språk med historia. Parallellt antyds ett geografiskt gränsöverskridande, fortfarande på jordisk skala. Den eftertänksamma växlingen mellan dröjande och skarpa klanger verkar nämligen ha sina rötter lika mycket i traditionell japansk konstmusik som i västerländsk.

Genom att tonsätta texter av Rilke, Hammarskjöld och Rimbaud sammanför Olofsson markens växter, skymnings­timmens förvandling och himlavalvets stjärnor. Sviten innehåller dessutom fragmentariska beskrivningar av helvetet och frälsningen. Ja, det finns ett tydligt kristet inslag i ”Champs d’étoiles”, men man behöver inte vara troende för att intressera sig för verkets grundfråga om människans enhet med alltet, distinkt formulerad i Hammarskjölds dikt ”Single form.”

Kontra­tenorens melodi­linjer är för det mesta fladdriga och oförutsägbara och verkar snarast stå för frånvaron av enhetlig form i det mänskliga livet. Därför är effekten stark när rösten och instrumenten någon gång rör sig mer konsekvent. Och framför allt när den rent elektro­akustiska och ytterst ljud­svaga satsen ”Pulsar steps” etablerar en klar förbindelse mellan makro-­ och mikro­kosmos. Ur tystnaden träder det jämna tickandet av en roterande pulsar­stjärna. Rytmen förblir konstant men klangen byter gradvis karaktär till försiktiga klacksteg på ett stengolv. I sin enkelhet är denna förvandling fullständigt sublim. Jag tänker på en av de vackraste och mest trösterika dikterna i Martinsons epos om rymdskeppet som stävar bort från Doris, alltså från jorden:

FLER TIPS:

Teatr Weimar, Kent Olofsson: Arrival cities: Malmö (Vimeo)

Olofsson: Membra Jesu nostri – Stabat Mater (album)

Olofsson: Il liuto d’Orfeo (album)