Vellinge

Sundselever skriver bok om det gamla och nya landet

Om livet före flykten – och drömmarna för framtiden. Femton nyanlända elever på Sundsgymnasiet har skrivit "Boken om mig".
– Nu känner jag att jag inte är rädd för något, säger Xamda Mahamoud.

Under våren har två klasser från introduktionsprogrammet på Sundsgymnasiet arbetat med projektet "Boken om mig". De närmaste veckorna ställs deras texter ut på Vellinge bibliotek.
Xamda Mahamoud har haft med sig sin text överallt.
– Jag vill kunna skriva ner mina tankar, var jag än är. Jag kom till Sverige för två år sedan och kände att jag inte kunde något. Nu har jag märkt att jag kan lära mig nya saker – att jag kan skriva.
– Det är svårt för tjejer att prata öppet, men bra för mig att folk läser min historia. Jag har gjort en bra sak, och nu känner jag att jag inte är rädd för något.
Elevernas lärare Helena von Malortie menar att projektet ger eleverna utlopp för att bearbeta det förflutna, samtidigt som de får möjlighet att arbeta med språket.
– Det har varit en process, att de får prata och berätta samtidigt, som de ska skriva. Många har inte gått i skola alls tidigare och behöver mycket träning. Att jobba med sina egna texter, att utgå ifrån sig själv. Det blir mer relevant och viktigt för de här eleverna.
Mushtaq Hussain Yazdani menar att det är svårt att "sätta svenska" på känslorna, att leta efter orden som faller sig så naturligt på hans modersmål.
– Man kämpar för att skriva det man känner, och det är lite svårt att vara så öppen om sitt liv. Vi kommer nya till ert land, och lär oss om er kultur. Men nu kan folk läsa om vilket liv vi hade, innan vi levde här. Vi blandar kulturer – vi lär oss av varandra.
Klasskamraten Rahmatullah Amarkhel berättar att det är första gången han går i skola.
– Jag skriver två böcker, en som handlar om min resa, om när jag var liten. Och en som handlar om framtiden, för jag tänker mycket på framtiden nu. Att jag vill bli polis. Att jag vill hjälpa människor.
Eleverna ligger på väldigt olika nivåer utbildningsmässigt. Flertalet har bara varit i Sverige sedan förra hösten.
– De har så olika bakgrund. Några är relativt bra på att skriva och har studerat tidigare, några har aldrig har gått i skolan. Det här är ett upplägg där alla kan mötas, på sin nivå. Det är inte en lektion som slutar utan en process som fortsätter. Eleverna ser också att de inte är ensamma utan delar plötsligt många erfarenheter och lär känna varandra, säger Helena von Malortie.
Projektet har hållit på i en månad, och snart ska det också presenteras för andra elever på skolan.
– De vill att andra ska få lära känna dem. Det finns ett enormt sug hos de här ungdomarna att berätta sin historia. Att det här får visas upp – det är en boost för dem. Jag är fascinerad att de är så modiga, att de vill göra det.
Xamda MahamoudBild: Micaela Landelius
Xamda Mahamoudas berättelse:
"Mitt hemland är Somalia och jag är född i Walaweyn. När jag kom till Sverige var det varmt, nästan samma väder som i mitt hemland. Det var mycket jobbigt att lämna min familj. Jag har fyra syskon, en mamma och pappa och min son.
När jag var liten hade jag två kompisar som var jättebra och snälla. Jag och mina kompisar lekte ute, nu i Sverige har jag inga kompisar.
Den första tiden var mycket svår eftersom jag inte kunde svenska. Jag hade inte kontakt med andra personer och när jag gick till skolan blev jag sittande ensam. Nu börjar jag lära mig mer svenska och då är jag bättre på att ta kontakt.
Jag har aldrig gått i skola innan jag kom till Sverige. Just nu går jag på IM BAS 1 på Sundsgymnasiet och trivs bra. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden. Jag vill bli barnmorska men först måste jag klara gymnasiet."
”Sverige behöver många barnmorskor och jag vill hjälpa mammorna som skall föda barn i framtiden”
Mushtaq Hussain YazdaniBild: Micaela Landelius
Mushtaq Hussain Yazdanis berättelse:
"När jag var liten flyttade vi från Afghanistan till Pakistan och vi bodde i Quetta. Mina föräldrar dog när jag var barn. Jag växte upp med min mormor och mina syskon, vi bodde i en villa som hade tre rum, en hall och ett kök. Vi var två familjer i den villan.
Vårt liv var svårt eftersom min far dog och sen arbetade min mor för oss. Hon arbetade som skräddare i hemmet. När min mor dog var jag och mina systrar små och vi kunde inte arbeta, men min äldre bror arbetade och han var nitton år gammal. Han började arbeta med att sälja saker men han hade ingen affär. Efter tre år blev det mycket krig, då reste min bror från Pakistan till Iran för ett bättre jobb, sen efter tio år började jag min resa i oktober 2013. Det var en svår resa för mig och min första resa i mitt liv. Jag nådde Sverige den 23 december 2014. Nu mår jag bra här, men jag saknar mina syskon.
På min fritid gillar jag att träna på gym och thaiboxning. Om jag inte har någonting att göra brukar jag promenera. Jag träffar mina kompisar på helgen ibland, vi spelar spel med varandra. När de besöker mig lagar jag afghansk mat till dem.
Innan 2026 måste jag studera mer svenska och plugga mycket eftersom jag vill studera till polis för det är min barndomsdröm.
”Mina idoler är de människor som jobbar för fattiga människor i världen.”
Rahmatullah Amarkhel.Bild: Micaela Landelius
Rahmatullah Amarkhels berättelse:
"Jag föddes i en stad som heter Maida Shar som ligger i Afghanistan. Jag gick tre år i koranskola, sen jobbade jag hos min pappa på gården.
Jag kom till Sverige eftersom det fanns många talibaner och det var krig och otryggt. När jag var 16 år ville talibanerna att jag skulle gå ut i krig och kämpa för dem. De ville att jag skulle bomba och döda andra människor. Mina föräldrar var rädda och sa att jag måste fly, jag flydde till Iran och där var jag nio månader sedan tog polisen mig och skickade tillbaka mig till Afghanistan. Jag stannade där sex månader därefter åkte jag tillbaka till Iran och vidare till Turkiet, det tog en månad. Min pappa ville att jag skulle åka till Tyskland, han skickade pengar så att jag kunde fly dit.
När jag sen kom till Tyskland sa många att det är bättre att åka till Sverige. Jag fortsatte dit och då visste jag inte något om Sverige, jag tänkte att det är kanske bättre i Finland men flera personer sa att det är bättre i Sverige så jag stannade i Sverige. Det var den 1 november 2015 som jag kom fram till Sverige och jag hamnade i Falsterbo på ett boende."
Gå till toppen