Kultur

Här finns lusten, kraften - och spännvidden

Det är som att besöka många separatutställningar med mycket att titta på, skriver Thomas Millroth om Malmö konsthögskolas årsutställning.

Samaneh Reyhani.Bild: Hussein El-Alawi

Årsutställning 2017

KONST. Konsthögskolan i Malmö, tom 21 maj.

Vad är egentligen årsutställningen? Startblock för något kommande eller en korsväg för den vanligaste samtidskonsten?
I sin recension på dessa sidor (10/5) av danska Kunstakademiets avgångsutställning såg Linda Fagerström samtidskonstens fixering vid keramik. Den syns också i Malmö. I Alexandra Hunts suggestiva installation är kärlen sneda och spruckna, leran är fixerad som idé i utplattade foton.
Men materialfixering handlar inte bara om lera. Också färgpigment, som Sebãstião Borges stora målningar monterade som sneda bord med flagnande ytor. Eller textilen betonad som trådar och knutar i bland annat Ellinor Lagers sinnliga, poetiska rum. För att inte tala om Tine Damgaards silkesmaskar med uppgift att spinna trådar över en kopparbrynja. Men maskarna fick en annan idé, och nöjde sig med små tussar. Ett intressant misslyckande, eller snarare poetiskt tillägg i Rosemarie Trockels anda av de medverkande insekterna, ”Jedes Tier ist eine Künstlerin”.
Julie Falk ChristensenBild: Hussein El-alawi
De enklaste material från den industriella vardagen brukar Julie Falk Christensen använda med framgång. Ett slags återanvända rum, som nu senast på hennes examensutställning. Här går hon längre med en väldig metallring av bland annat brons, som blockerar ateljégolvet. Det är återanvändning av konst. Nersmält ligger den och tar plats i väntan på att omformas.
Med den klassiska skulpturtraditionen bruten har ändå materialet i sig lett till klassiska former. Samaneh Reyhanis rosa marmorskulptur är som ett svalt eko av informell konst. För att inte tala om hur hon med väldiga rosaröda former ockuperar en del av den stora trappan. Och det är precis så mycket kropp som någonsin i klassisk skulptur.
Samaneh Reyhani.Bild: Hussein El-alawi
Konsten vill gärna vara fysisk och komma i vägen.
Måleriet står starkt i skolan. Här avspeglas förstås de populära strömmar som hämtar legitimitet från fotot. Det har nästan aldrig funkat. Men i dag spricker som tur är färg och yta upp av ett inre ljus och sökande. Det är spännande att se elever alldeles i början av sin utbildning. De prövar, går snett, korrigerar, går vidare. Den lusten är energi, som måste vara kvar.
John Alberts går sitt sista år och visar en flimrande målning, där färg och ljus är ett. Ett bildrum målat under lång tid i fragmentariska skikt, där allt känns lätt. Med ett gammalt ord: utsökt.
John Alberts.Bild: Hussein El-alawi
Jo, nivån är hög, det är som att besöka många separatutställningar med mycket att titta på. Det görs ovanligt mycket bild, viljan är stark att samla allt i själva bilden mer än att lägga betydelsen i ett sammanhang. Det syns i måleri, foto, video med formfulländade resultat
Men är en bild bara en bild?
Måleri är en yta som bildligt förbinder kroppar med kroppar. Språket är också en sådan yta. Språk och måleri är besläktade i vår förståelse av världen och varandra. Tina Kryhlmann har länge rört sig i de gränsområdena.
Cecilia Jonsson.Bild: Hussein El-alawi
Med Gilles Deleuzes terminologi så har hon deterritorialiserat landskapet/naturen till föremålslösa, ofta monokroma, bilder. Nu löper hon linan ut genom att avbilda Deleuzes text över en böljande rytmisk yta. Som att se ytan underifrån, där de vaga vågorna bokstavligt talat deterritoraliserar typografi och topografi. Det är ett gåtfullt och starkt verk, som blandar ihop olika ytor till en knappt skönjbar bild.
Vad är då årsutställningen? Knappast summan av elevernas arbeten, mer skillnaden mellan dem, spännvidden mellan att söka och finna. Fick jag syn på något nytt? Alldeles säkert! Missa inte årets viktigaste kulturhändelse.
Gå till toppen