Kultur

Konsten att vara konstchef

Tre konstchefer, varav två är nya på jobbet. Hur ser de på konsten i dagens mångkulturella Malmö? I samtal med Thomas Millroth berättar de om visningar på arabiska, ett nytt språkkafé och att det ska bli fler statliga inköp av regional konst.

Från vänster Cecilia Widenheim, Malmö konstmuseum, Mats Stjernstedt, Malmö konsthall, skribenten Thomas Millroth och Iris Müller-Westermann, Moderna museet.Bild: Peter Frennesson
Tre tunga konstinstitutioner är representerade kring bordet. Vid årsskiftet tillträdde Iris Müller-Westermann som chef för Moderna museet i Malmö. Samtidigt började Mats Stjernstedt på Malmö konsthall och Cecilia Widenheim fick förlängt förordnande på Malmö konstmuseum.
Även om uppdragen skiljer sig sinsemellan är det lika viktigt vad alla tre gör. Det blir skillnad för Malmö.
Det har Cecilia Widenheim på Konstmuseet visat. Sedan hon började som chef 2012 har hon nyfiket undersökt museets unika samlingar och kuraterat en rad uppmärksammade utställningar. Vilket har satt spår i både publiksiffror och utländsk press. Och nu är hon med och söker ett eget hus till museet.
Liksom Widenheim kom Iris Müller-Westermann till Malmö från Moderna museet i Stockholm. Müller-Westermann har legat bakom flera internationellt framgångsrika utställningar, bland annat med Louise Bourgeois och Hilma af Klint. Hon är född och utbildad i Hamburg och det var hennes forskning om Edvard Munch som en gång ledde henne till Skandinavien.
Även Konsthallens nye chef Mats Stjernstedt, som kom till Malmö från Kunstnerernes hus i Oslo, är en uppskattad kurator. I helgen invigdes Venedigbiennalen där han ansvarar för den Nordiska paviljongen.
De tre konstinstitutionerna i Malmö har alltså tre chefer med tungt kulturellt kapital. Men vad kan och vill de göra för Malmö framöver? Vad betyder mångkulturen för deras institutioner? Hur når de nya publikgrupper?
För att få svar på frågorna träffades vi på Moderna museet för att prata om utställningar, publik, inköpspolitik och behovet av en förberedande konstskola i Malmö.
Vilken roll ska era institutioner ha i stadens konstliv?
Cecilia Widenheim: Jag jobbar på den äldsta, Malmö museum har ju funnits sedan 1840-talet och konstmuseet sedan 2000 – innan dess var det ju bara en konstavdelning i museet. Ändå är kanske konstmuseet minst känt av oss tre, och det är mitt uppdrag att göra något åt det. Nu arbetar vi för att få ett eget hus. Den stora samlingen skånsk, svensk, nordisk konst har en väldigt speciell historisk roll. Och vi har också en stark koppling till konstnärer som bor och lever här. Inte minst genom konstnärsstipendierna, förra året delade vi ut 2,8 miljoner.
Iris Müller-Westermann: Vi är både statligt, regionalt och kommunalt finansierade. Vad gäller den statliga biten har vi bland annat Moderna museets fantastiska samling att ösa ur. Vad gäller det regionala och kommunala är det intressant att se vad som finns för mig som är ny i Malmö. Just nu bekantar jag mig med den regionala konstscenen, träffar konstnärer och gör ateljébesök. På Moderna i Malmö visar vi internationella utställningar, men också konstnärer som har varit och är verksamma i regionen. Just nu Annika Eriksson, som kanske är mest känd utomlands, och hon är född i Malmö.
Mats Stjernstedt: Konsthallen är en klassisk institution i södra Sverige och har en viktig position i förhållande till Stockholm och internationella institutioner. Jag tror att man litet som av en tradition har uppfattat sig som en institution med låg tröskel, en plats där man kan gå in med en viss känsla av självförtroende oavsett hur mycket eller litet man är insatt i samtidskonsten. Det är spännande för mig som nykomling att se på en sådan aspekt, och bilda mig en uppfattning om det. Hur utvecklas Konsthallen i perspektivet av Malmö som en internationell och kulturell smältdegel?
Jo, det mångkulturella Malmö med alla sina språk, och nyanlända. Statens Museum for Kunst i Köpenhamn har startat träffar med kaffe och samtal om konst just för nyanlända. Vad gör ni?
Müller-Westermann: Vi har precis pratat om något liknande. Nu när vi byter restauratör ska vi göra om kaféet för att ge rum åt just den typen av möten, som blir en del av vår ambition att nå ut och öppna museet för en bredare publik.
Widenheim: Ni har också introducerat andra språk ...
Müller-Westermann: … ja, vi erbjuder visningar på sex olika språk och alla väggtexter och utställningsfoldrar är också på arabiska.
Men når ni ut till dem som talar arabiska, kommer de hit?
Müller-Westermann: Det är jätteviktiga frågor för oss. Vi jobbar med olika strategier för att sänka trösklar och göra museet till en plats där alla känner sig välkomna, även de som inte haft en tanke att besöka ett konstmuseum tidigare. Till exempel har vi gjort ett pedagogiskt outreach-projekt där vi har fokuserat på områden där barnfattigdomen är som störst i Malmö och vi har fått över 500 elever från 29 skolklasser till museet.
Mats Stjernstedt: Vi har till exempel väl fungerande rutiner för workshops, de uppstår med utgångspunkt i utställningarna men utförs i en ambulerande verksamhet i olika stadsdelar i Malmö av våra pedagoger i samarbete med de olika stadsdelsbiblioteken. Biblioteken är en bra kontaktyta då vi vill introducera vår verksamhet – förhoppningen är givetvis att steget till Konsthallen därefter inte skall kännas så långt.
Också konstmuseet ska ju få skyltar på arabiska, men kommer de arabisktalande till er?
Cecilia Widenheim: Jo, de kommer. SFI och deras grupper är stamgäster på konstmuseet sedan länge, men det beror ju också på vad utställningarna handlar om.
Konstmuseet spelar en viktig roll för Malmö inte minst genom inköpen. Ni köper ju både in ny och äldre konst.
Widenheim: Ja, vi köper in både samtida verk och äldre som kompletterar samlingarna. Det är ju ett klassiskt museum med lokal bas. Det har aldrig varit en kunglig samling eller något som en adelsfamilj lagt på hög, utan början var en skolsamling, vilket är ovanligt.
Konstmuseets inköp är alltså viktiga i Malmö. För Moderna museet är det mer problematiskt. Jag minns, då filialen öppnades, hur dåvarande museichefen Lars Nittve lovade att chefen i Malmö skulle få föreslå inköp från regionen. Men det blev mer Stockholmscentrerat och Moderna museet i Malmö har inte haft mycket att säga till om vad gäller inköpen.
Müller-Westermann: Du pekar på något viktigt. Vi har köpt in från regionen, men inte så mycket. Just nu finns det inga medel alls att köpa konst för. Otroligt tråkigt, väldigt begränsat. Men jag tycker absolut att vi ska köpa konst från konstnärer här, där vi befinner oss. Jag har redan en lista som jag ska ta med till nästa förvärvsmöte. Vi måste få nya rutiner, och det är något som jag som ny chef tar vidare.
Ska vi gå över till er utställningspolitik?
Müller-Westermann: Det är inte de stora namnen som visas mest som främst intresserar mig. Snarare vill jag att Moderna museet i Malmö ska bjuda på det oväntade, och konstnärskap från hela världen.
Widenheim: Jag har försökt göra utställningar som skapar nya sammanhang och lyfter fram olika delar av samlingen under de här fyra åren.
Stjernstedt: Du har placerat museet i en kontext i Malmö.
Widenheim: Till de senare utställningarna har vi också låtit konstnärer producera nya verk, som sedan kommit i samlingen, det är ju ytterligare en dimension av det du frågar efter. Vi har tillsammans med nu verksamma konstnärer undersökt något tillsammans: konst och religion, konst och det postindustriella samhället, konst och kvinnlig rösträtt etcetera.
Müller-Westermann: Jag tycker att det är spännande att fundera över hur vi använder oss av Moderna museets samling. Tematiska utställningar är intressanta, men jag tror också att det är viktigt att visa hur ett konstnärskap över tid utvecklar sig.
Från vänster Iris Müller-Westermann, Moderna museet, Cecilia Widenheim, Malmö konstmuseum och Mats Stjernstedt, Malmö konsthall.Bild: Peter Frennesson
När ni väljer utställningar, finns inte risken för tunnelseende eller att ni mer går på konsensus, att ni ser vad som redan är känt och inte upptäcker vad som finns?
Widenheim: Mitt svar är nej. Håller ni andra med om det?
Stjernstedt: Nej, jag håller inte med. Det är viktigt att tänka på vem som får ställa ut och visa sina verk. Att gå vid sidan av de stora upptrampade fårorna har en långsiktighet, och det är en möjlighet som en institutionschef kan utnyttja. Men att som en konsekvens av detta bara utesluta väl kända konstnärer med många uppdrag är inte heller intressant. Att utesluta världskända namn, varför ska man göra det?
Widenheim: Att bara visa stora och redan kända namn finns inte på min karta, jag har inte ens möjligheterna. Det var ett under att vi ens fick ihop Carl Kylberg. Vid sidan av samlingen är vårt uppdrag att skapa plats för den nya konsten.
Jag kommer på massor av namn på konstnärer i regionen som skulle vara intressanta, men som knappast syns här.
Stjernstedt: Att vi sitter här och byter namn med varandra – de som du tycker är värda uppmärksamhet mot de som vi anser är bra och visar, är kanske inte så intressant. Om jag bara ska tala om Konsthallens utveckling behöver vi alternativ till våra många monografiska utställningar. Det skulle ge oss en möjlighet att arbeta med fler konstnärer och med fler idéer. Till hösten visas på konsthallen en tredelad presentation med Ester Fleckner, en ung danska som bor i Berlin, tillsammans med den äldre konstnären Ruth Wolf-Rehfeldt, även hon från Berlin, och Charlotte Johannesson från Skanör och Malmö. Apropå inköpspolitik passar jag på att inflika att det var Cecilia som visade mig på Charlottes verk, efter att hon köpt in hennes utställning från Petra Lilja Galleri i Kirseberg 2014.
Oj, det är ju precis den sortens oväntade utställning jag tänkte på!
Widenheim: Vi bjuder in regionalt verksamma konstnärer till alla våra större projekt. Och när vi har bra grejer på gång i Malmö, får vi höra att vi har lika bra höjd som någon annanstans, utställningarna uppmärksammas i rikspressen och det skrivs om dem i internationella tidskrifter som Art Forum och Frieze.
Apropå bra höjd, så finns ju Konsthögskolan i Malmö och den är viktig också för er. Avgångseleverna har ju bland annat gjort uppmärksammade projekt på Konstmuseet.
Widenheim: Vi har just avslutat kursen Museet/The Museum/ المتحف där elva masterstudenter vridit och vänt på museet som idé och plats. Konsthögskolan är en viktig kroppsdel i staden och många studenter blir kvar efter exa­men, och så är det fantastiskt med de internationellt verksamma professorer och lärare som undervisar där.
Müller-Westermann: Vi har en föreläsningsserie tillsammans med KHM, som är väldigt uppskattad. Vi ger också avgångselever möjligheter att göra projekt i museets lokaler. Det kommer vi att fortsätta med. Jag är nyfiken på och vill närmare följa vad studenterna gör. Och jag sitter med i kommittén för Fredrik Roos stipendium, som delar ut 600 000 kronor varje år till nyutexaminerade konstnärer för att resa, vidga vyerna. Alla konsthögskolor föreslår två elever, sedan görs ett urval.
Stjernstedt: Jag valde av många olika anledningar Rosa Barba till min första utställare på Konsthallen. Rosas verk visas brett internationellt, men hon återkommer hela tiden till Malmö i egenskap av doktorand på KHM. Jag bjöd även in hennes doktorandkollegor till att göra artists talk en kväll med syfte att presentera personer som finns i stan men som man kanske inte självklart stöter på. Konsthögskolan och de konstnärer som utbildas och jobbar där är förstås en resurs för oss på plats i Malmö.
Widenheim: Vi pratar om Konsthögskolan, men Malmö har inte några förberedande konstskolor. Malmös konstliv är värt det. Jag har tänkt på det när jag jobbat med Konsthögskolan. Det finns många som vill jobba med konst, men som inte är födda i rätt familj eller inte har rätt access till konstlivet. Det här är ett problem, något att jobba med. Det måste till en förberedande konstlinje i Malmö.

Iris Müller-Westermann

Bild: Peter Frennesson
Kommer från Hamburg. Har arbetat på Moderna museet i Stockholm och Munchmuseet i Oslo samt varit chef på Stenersenmuseet i Oslo. Har kuraterat flera utställningar som turnerat i Europa, bland annat om Louise Bourgeois och Hilma af Klint.
Malmö: ”Jag gillar Malmö med dess puls och internationalitet. Staden ligger närmre kontinenten och det känns spännande för mig, som kommer från Tyskland, att vara verksam i en sådan smältdegel.”
En viktig konstupplevelse: "Konsten har alltid varit väldigt central i mitt liv. Men det mest avgörande mötet för mig ägde rum under en öppningsperformance för Efter Muren-utställningen på Moderna museet 1999. För att komma in i utställningen måste vi alla kliva över den armeniska konstnären Azat Sargsyan som låg iklädd en svart kappa med texten "Welcome" som en dörrmatta i ingången till utställningen och den delen av världen. Jag klev över honom och samtidigt in i hans liv. Sedan dess lever vi lyckligt tillsammans."

Mats Stjernstedt

Bild: Peter Frennesson
Tidigare chef för Index i Stockholm och Kunstnernes hus i Oslo, där han producerat en rad betydande utställningar. Kurator för Nordiska paviljongen, Venedigbiennalen 2017.
Malmö: ”Jag har tidigare fungerat som chef för institutioner i det mer fria fältet, har aldrig jobbat kommunalt. Jag sökte mig till Malmö för att jag har ett förflutet där som frilansperson med framförallt curators- och skribentuppdrag under det tidiga 90-talet.”
En viktig konstupplevelse: Om man bara kan nämna en upplevelse så väljer jag en performance av Kjartan Slettemark i en park i Sandviken på det tidiga 80-talet. Jag hade inte börjat intressera mig för konst vid det tillfället – det var ett slags måleriperformance på hög höjd från en hydraulisk lift. Det gjorde ett bestående intryck även om det inte var förrän långt senare som jag återkopplade till händelsen och i någon mening förstod den.

Cecilia Widenheim

Bild: Peter Frennesson
Chef för Malmö konstmuseum sedan 2012. Tidigare intendent på Moderna museet i Stockholm där hon kuraterade en rad utställningar framförallt med kvinnliga konstnärer som Cecilia Edefalk, Mary Kelly, Ann-Sofi Sidén och Vera Nilsson.
Malmö: ”Jag är född i Ystad, där jag tillbringade mina första fem år, men växte sedan upp i Lund och Malmö, där jag tog studenten. Under 25 år bodde och arbetade jag i Stockholm. Flyttade till Malmö 2012. Jag sökte mig till Malmö för att jag ville spendera mer tid med min familj och Malmö konstmuseums relativt outforskade samling lockade mig.”
En viktig konstupplevelse: Hade turen att få hänga i Greta Sandbergs ateljé, när jag var pytteliten. Älskade blandningen av trä, bilder och textil. Efter gymnasiet bodde jag i Paris ett par år. Där upptäckte jag stadens fenomenala rika konstsamlingar, men också Paris som megakosmopolitisk miljö – ett slags grundkurs i kolonial historia. Och jag började ana museets komplexa roll i ett levande kulturliv, men också museets roll i en nations självbild.
Gå till toppen