Kultur

Rakel Chukri: Peps Persson får Sydsvenskans kulturpris

Bild: Emma Larsson
Kan en svensk cover på Muddy Waters ”Got my mojo working” verkligen döpas till ”Min trollmoj funkar”?
Jo, det går alldeles utmärkt. Om man heter Peps Persson.
Och varför går det? För att hans musik är autentisk. När han sjunger ”Jag ska ta mig hem till Göinge och köpa en svartkonstbok” vet publiken att han inte gör sig till. De litar på – och känner – att han har hittat en personlig tolkning av raden ”I’m going down to Louisiana to get me a mojo hand”.
Man kan lugnt säga att Peps Persson har präglat Sveriges musikliv i flera decennier. Han är bluesnestorn. Reggaenestorn. Och till skillnad från många andra artister har han rört sig ledigt och nyfiket mellan olika genrer: jazz, rotrock, skånska arbetarsånger… Peps har visat sin publik – och andra musiker – att man kan inspireras av såväl Bob Marley som Edvard Persson. Och samtidigt behålla sin egen, originella röst.
Därför är det med stor glädje som Sydsvenskan delar ut årets kulturpris till Peps Persson. Priset har delats ut sedan 1949 till personer som har en stark koppling till Skåne. Och det ska sägas direkt: många i Sverige anser att Peps Persson förkroppsligar musik sprungen ur södra Sverige. 2014 lät tidningen 100 skånska musikprofiler rösta fram Skånes bästa och viktigaste låtar. Peps Persson fick inte bara flest antal juryröster, tre av hans låtar hamnade i tio-i-topp. På andra plats kom den konsumtionskritiska låten ”Hög standard”. På tredje plats sommarklassikern ”Oh boy”. Och på tionde plats ”Falsk matematik”. Och det är bara tre av alla de Peps-låtar som har fått klassikerstatus. För att citera Jason ”Timbuktu” Diakité: Peps Persson är en levande legend.
Peps Persson säger själv att man inte ska läsa hans texter från ett papper. Men den som gör det förstår att många av hans låtar fungerar som protestsånger även för vår tid. 70-talssången ”Onådens år” hade kunnat vara en beskrivning av dagens tevesända Syrienkrig: ”Död och fruktansvärda plågor / tortyr, napalm, ett barn i lågor / ser jag i min teveapparat”. Och ”Falsk matematik” från samma skiva skulle kunna vara en beskrivning av dagens prekariat som saknar arbetstrygghet: ”Två o två är fyra / fyra o fyra e åtta / Onassis har femton badrum / o du har en sprucken potta.” Dagens politiska debattörer har mycket att lära om klassmedvetenhet från Peps Persson.
I dagens kulturdel intervjuas Peps Persson av min kollega Patrik Svensson. Det är en fantastisk berättelse om torparsonen som har förvandlat skånskan till ett världsspråk tack vare sina djupa rötter och sina bevingade fötter. Det påminner om en tidigare kulturpristagare, Jacques Werup som sorgligt nog gick bort i november. Liksom Werup förenar Persson skånskan med influenser från hela världen.
Som Patrik Svensson vackert formulerar det: ”Så har Peps Persson genom hela sin karriär bedrivit ett slags praktisk politisk verksamhet för en öppen människosyn, inte med fraser och slagord utan med rytmer, genrer och influenser.”
I intervjun berättar Peps Persson att han just nu fascineras av arabisk musik. Han säger bland annat: ”Där finns ytterligare ett sätt att se på klangerna och skalorna och matematiken i det hela. Och rytmen är lika central. Dessutom har ju mycket av den afrikanska musiken sitt ursprung i den islamiska världen. Det hör man också i bluessångarnas sångteknik, som ligger väldigt nära böneutroparnas melismer.”
Sanna konstnärer vet att geografisk isolering alltid leder till kulturell torka. Och som Peps säger i videon till ”Dynamit”, ett samarbete med Timbuktu: Musik är ett magiskt faktum.
Läs alla artiklar om: Sydsvenskans kulturpris 2017
Gå till toppen