Sydsvenskans kulturpris

Uddlingen och världen

Av: Patrik Svensson
Kultur

Peps Persson får Sydsvenskans kulturpris. Vi åkte till Perssons gård för att prata om det som är och det som varit, om att lära sig spela blues i Tjörnarp, om rytmer, nyfikenhet och klasstillhörighet.

Det ligger ett stort träd på Perssons gård. En lång och kraftig björk, fälld inte av en liden såg men passande nog av en storm vid namn Per. Nu ligger det stora trädet där i slänten bakom det gula huset, med en rotvälta som är säkert två meter hög, och man tänker att det var tur att stormen Per valde den riktning den valde, för hade trädet fallit åt andra hållet hade det brakat ner rakt över det röda uthuset.
Och det är där Peps Persson tillbringar ganska mycket av sin tid.
Det finns tre rum i det röda uthuset. Det största är studion, med ett trumset och ett gammalt piano, förstärkare och stativ utspridda kring en välsprättad kattlåda. Det minsta är kontrollrummet med högtalare och mixerbord. Och däremellan ett rum med en soffa och ett soffbord i mitten, en hylla med böcker och prylar, affischer och fotografier på väggarna, en burk med ”kandisocker”, en hög cd-skivor med en knäckemacka på toppen.
Det är där vi sitter och dricker kaffe och pratar om det som är och det som varit. Om livet på landet och vardagen som pensionär. Om en femtioårig karriär som en av Sveriges mest egensinniga musiker.
Och det finns en viss poäng med att vi sitter där vi sitter, om man vill börja från början. För i hörnet precis framför soffan finns en liten verkstad med verktyg och prylar. Där brukar Peps stå och skruva ihop egna mikrofoner och elektroniska apparater. Ett återuppväckt intresse. Där sluts på sätt och vis också en cirkel.
Peps Perssons far var radiotekniker. Han var född 1900 och hade arbetat med lite av varje, hoppat från jobb till jobb under depressionen, varit gårdsmusikant i Helsingborg, dragon i Ystad. Så, efter beredskapen, startade han en radiobutik i Klippan, där Peps mor var uppvuxen.
– Han började med radioteknik redan på 20-talet. Och han byggde apparater hela tiden. Först graververk för 78-varvare, sedan trådspelare, så småningom bandspelare. Han byggde till och med en sorts synth i mitten av 50-talet. Rörbestyckad. Den var så komplicerad att den aldrig blev färdig. Han var också väldigt musikintresserad. Han spelade fiol. Inte professionellt men för eget bruk.
Vad hade du för musik omkring dig när du växte upp?
– Det var schlagermusik, får man väl säga. Den tidens schlager. Min far kom från det gamla bondesamhället. Han byggde sin första fiol av en cigarrlåda och lärde sig spela av drängarna. Men han spelade inte spelmansmusik. Han ville bort från den där bondekulturen, den tillhörde det förflutna. Farfar hade varit torpare, ja hela släkten hade varit torpare, hela vägen tillbaka till 1600-talet.
Och själv upptäckte du bluesen?
– Ja, men det började med rock’n’roll. Och lite jazz. Blues blev det i början av 60-talet, i tidiga tonåren. Det var först på 60-talet man började prata om blues som folkmusik och namn som Big Bill Broonzy och Josh White började bli kända.
Vad var det i bluesen som lockade dig?
– Enkelheten framför allt. Jag växte upp i Tjörnarp, en liten by, och det enda musicerande mina jämnåriga höll på med var dragspel. Och jag ville inte spela dragspel. Jag hade en svåger som hade ett jättestort spel som var så tungt att jag knappt orkade ha det i knäet. Men jag hade vunnit en akustisk gitarr i en tävling i Bildjournalen, så jag frågade dragspelsläraren om han inte kunde hålla gitarrkurs också, och han sa ”jo visst, jag kan lära dig”. Men han kunde ju inte spela gitarr, inte ett dugg. Jag spelade igenom det där lilla häftet, det tog väl tre veckor, och sedan tog jag dit mina hemmabyggda trummor istället …
Jag har aldrig lärt mig spela gitarr. Jag är inte skolad ett förbannat dugg. Jag vet oftast inte ens vilket ackord jag tar.
Hade du byggt dem själv?
– Nej, farsan hade byggt dem. Han byggde allt mellan himmel och jord. Jag satt i alla fall där och kompade dragspelarna på trummor för att ha något att göra. Och det där har gjort att jag aldrig har lärt mig spela gitarr. Jag är inte skolad ett förbannat dugg. Jag vet oftast inte ens vilket ackord jag tar. Jag har klurat ut hur det ska klinga och vet hur jag ska göra men jag har ingen aning om hur ett Dmaj7 ser ut. Absolut ingenting kan jag. Det var därför jag gick över till munspel när jag upptäckte bluesen.
Att det blev blues hade också en del att göra med Olle Helander som var jazzchef på Sveriges radio på 50- och 60-talet. Han åkte över till USA och spelade in bluesartister i Södern och i Chicago. Hemma i Tjörnarp satt Peps och lyssnade på radion.
– Det gick rakt in i hjärtat på mig. Signaturmelodin till serien var av en bluesmunspelare som hette Big Walter Horton, en fantastisk jävla­ låt med ett fantastiskt jävla ljud. Han spelade så nära micken att det distade. Då blev jag såld på munspel.
Hur lärde du dig spela munspel då?
– Jag fick ärva min brors söndriga munspel. Och så härmade jag det jag hörde på radion. Det fanns ingen omkring mig som spelade blues, jag trodde inte det fanns någon i hela Sverige som var intresserad av blues. Det var det nog inte heller så många som var. Och i Tjörnarp! Nej, det kunde man glömma, var det inte dragspel så fanns det inte.
”Rytm är allt. Man kan inte förklara det på annat sätt.” Peps Persson i studion som ligger i uthuset på hans gård.Bild: Emma Larsson
Peps Persson har fyllt sjuttio. Till övervägande del är han pensionär. Hans senaste album kom för tolv år sedan och han har slutat turnera. Han håller sig mestadels hemma. Tycker om att gå i skogen, säger att det kryllar av rådjur. Älgarna har blivit färre men rådjuren fler. Han spelar in litegrann i sin studio. Skruvar på sina elektroniska prylar. Ibland kommer folk och knackar på, men inte särskilt ofta. Peps har gjort vad han kan för att folk inte ska veta var han bor.
Det var samma sak när du började med reggaen eller hur? Det fanns ingen omkring dig som kunde spela reggae heller?
– Nej, och det var svårare, för bluesen var trots allt lite förankrad. Jag hade hört reggae innan. Det första jag minns är Desmond Dekkers ­”Israelites”, som faktiskt låg på tio i topp i Sverige 1968. Men då tyckte jag det var jävligt konstig musik. De spelade allting totalt upp och ner. Men så gjorde Chris Blackwell ”Catch a fire” med The Wailers. Det gick rakt in i skallen på mig. Och jag ville väl vara annorlunda. Jag ville inte spela Beatlespop som alla andra. Jag kände reggaen så starkt så jag var tvungen att försöka själv.
Vad var det som kändes så starkt?
– Framförallt rytmen. Rytmen har alltid varit central för mig. Redan när jag var i femårs­åldern fick jag en leksakstrumma i plåt. Den gick jag runt och bankade på, till grannarnas stora förtvivlan. Jag bankade och slog på allt jag kom över. Rytm grep mig väldigt tidigt. Och det är väl inte så konstigt. Rytm är något väldigt grundläggande för människan. Rytm och dans har evolutionärt haft den funktionen att föra oss samman, att tvinga bort ensamheten och isoleringen.
Rytmen har alltid varit central för mig. Redan när jag var i femårs­åldern fick jag en leksakstrumma i plåt. Den gick jag runt och bankade på, till grannarnas stora förtvivlan. Jag bankade och slog på allt jag kom över.
Peps petar i sin pipa, rotar ut aska, fyller på lite Greve Hamilton, pressar ihop den och tänder och puffar. En puff, två puffar, och så petar han i pipan igen. Han säger att den här fascinationen för rytm kanske har att göra med att han aldrig fick någon musikteoretisk skolning. Att den fick förbli oförstörd hos honom.
– Västerländsk musikteori har ju övergett rytmen till förmån för melodi. Pythagoras snöade in på det här med strängen (mäter upp ett avstånd på bordet med händerna) och upptäckte att när man delar in strängen så får man tonsteg (karatebankar med handen i bordet) och vår mänskliga hjärna är konstruerad så att den bara accepterar vissa förhållanden mellan tonerna. Musik är matematik för oss. Men rytm, det är biologi. Hela universum är rytm. Kvantfysiken, atomernas uppbyggnad och allting, det bygger på rytm. Rytmiska förhållanden mellan svängningar i materian. Rytm är allt. Man kan inte förklara det på annat sätt.
Men vad är det som gör att något svänger?
– Det är återigen det här med universum. Rum och tid, som man ofta brukar beskriva som en väv. Det är spänningar i den väven det handlar om. Små förskjutningar i beståndsdelarna. Jag brukar säga att det som händer är att gravitationen minskar. Det blir plötsligt jättelätt att röra sig om man har en rytm.
Ja, du känner när det svänger, men vet du vad du ska göra för att få det att svänga?
– Nej, jag vet inte det. Men min kropp vet det. Mitt medvetande kan inte förklara det men min kropp vet precis vad det handlar om. Vi tror att allt bestäms av medvetandet men så är det inte alls. Kroppen bestämmer precis lika mycket om inte mer. Man brukar kalla det för magkänsla, men vad det handlar om är att magen har sitt eget beslutssystem. Den går inte upp och frågar hjärnan om den ska röra på tarmarna.
Som bläckfiskar som har separata nervsystem ute i armarna?
– Exakt, det har vi också, framförallt i magen då.
Peps Persson spelar på Tivoli i Helsingborg 2007.Bild: Anna Bank
Med Peps Persson är det lite som med rytm. Vi kan berätta vad han har gjort, men vi kan inte riktigt förklara det. Vi kan inte förklara varför just han av alla blev bonnläppen som upptäckte hela världen, som öppnade sig för allt som var främmande och på så sätt också öppnade sin publik för det.
Var kommer den där nyfikenheten ifrån?
– Ja, men nyfikenhet har väl alla människor …
Jo, men det är inte alla som följer den …
– Nej, det är sant. Jag kan nog inte förklara varför jag har snöat in på svart musik, förutom att det handlar om rytm. Och om sättet att se på musik. Det där att skilja en musiker från en ickemusiker, det finns inte i de traditionella afrikanska kulturerna. Musik är något självklart, något i vardagen som alla sysslar med och som ingår i allt du gör. Det är en kollektiv grej och det är en kroppslig grej.
Skånska landsbygden är annars kanske inte så känd för sin öppenhet mot världen. Var kommer det ifrån hos dig tror du?
– Det kan nog bero på att jag läste mycket rese­skildringar som barn. Farsan var intresserad av det och drog med mig till biblioteket. Det kan ha en botten där, att jag fick en nyfikenhet för resten av världen. Och när man växer upp i en liten by i Skåne … då längtar man bort alltså. Det är ju ofrånkomligt.
Men du lämnade aldrig helt, samtidigt spelade du till exempel in en skiva med Edvard Persson-låtar?
– Jo, men Edvard Persson-plattan gjorde jag för morsan. Morsan älskade Edvard Persson. Hon sa alltid ”det är så sorgliga låtar du gör”. Jag gillar ju också Edvard Persson men ska jag vara ärlig så var det inte samma nyfikenhet och drivkraft där. Men det kom i ett skov efter att jag varit i Chicago. Jag åkte dit 1972 och spelade in ett album med gamla bluesveteraner som jag beundrade. Och då fattade jag ju att bluesvärlden var en helt annan värld än min. Förtrycket från det vita samhället. Det var som en annan planet. Då insåg jag också att jag inte kunde fortsätta med att bara härma Sonny Boy William­son, och jag började se tillbaka på min barndom och musiken jag hört då. Calle Jularbo och schottis och sådant.
Och du fann något som förenade alltihop?
– Ja, och egentligen smög sig reggaen in den vägen också för jag upptäckte att menton, som är föregångaren till reggaen, påminde väldigt mycket om schottis och polka. Det var klarinetter och fiol och banjo som instrumentering. Och det fanns rytmiska samband. Delvis hängde det ihop, detta att jag försökte hitta mina egna rötter, samtidigt som reggaen och calypson kom in i mitt liv.
Men hur var det egentligen att komma som vit bluesmusiker till Chicago på 70-talet?
– Musikerna uppskattade det för de såg ju hur deras musik fick en ny publik. Bluesen var ju en ganska död genre i USA under 60-talet. Ungdomarna såg det som slavmusik, gammal bonnamusik som de inte kunde identifiera sig med. Men samtidigt insåg jag att om jag stannade där och spelade med bluesgubbarna skulle jag inte överleva två veckor.
Det var ett hårt liv?
– Ja, visst. Ghettot precis i skarven till 70-talet, då ungdomen inte längre bara bockade och tackade utan började ta för sig. Det märkte man så fort man satte sin fot i South Side och tonåring­arna ropade ”What do you want, whitey?!” Jag förstod ju också i Chicago att jag egentligen inte fattat vad de sjöng om. Jag hade inte begripit erfarenheterna bakom texterna. Jag kunde rent fysiskt konstatera att bluesen finns, och att den är en verklighet som jag inte har den blekaste aning om.
Var det då du började skriva texter på svenska?
– Ja, jag bildade Blodsbandet och började skriva svenska texter, för jag fattade att jag måste börja prata om saker jag känner till.
Jag förstod i Chicago att jag egentligen inte fattat vad de sjöng om. Jag hade inte begripit erfarenheterna bakom texterna.
Var det så att du hittade gemensamma punkter även i språket?
– Det var ju det enkla vardagsspråket. Det var det det handlade om i bluesen. Det finns överhuvudtaget inget akademiskt i bluestexterna.
Var det viktigt att sjunga på dialekt av den anledningen?
– Alltså, jag har aldrig pallat att sjunga på rikssvenska och hålla på och drilla på r:en. I skolan fick man lära sig att man inte fick använda tungrots-r. Och jag tyckte det var så jävla jobbigt, redan som barn. Det kändes så löjligt, att försöka härma upplänningar. Jag hittade nyligen, till min fasa, en gammal radioinspelning från mitten av 60-talet där jag står och försöker prata uppländska mellan låtarna. Jag skämdes så att jag rodnade när jag hörde det.
Varför funkar det så bra att sjunga blues och reggae på skånska?
– Det är ju rent geografiskt. Skånskan och danskan ligger betydligt närmre engelskan än rikssvenskan gör. Med diftongerna och i prosodin, alltså språkets melodi. Det har historiska orsaker.
”När man växer upp i en liten by i Skåne … då längtar man bort alltså.” Peps Persson har trots allt aldrig lämnat den skånska landsbygden.Bild: Emma Larsson
1977 hade Peps Persson gjort ett par reggaeplattor och så småningom lyckats vinna över den publik som varit skeptisk till en början och som stod och skrek efter blues och munspel på spelningarna, eller helt enkelt slutade komma. Han hade med envishet erövrat ett nytt fält i svensk musikkultur och lagt grunden för en rosig kärlekssaga mellan Sverige och den jamaicanska reggaekulturen. Det var då han spelade in ”Fyra tunnlann bedor om dan”, ett album med gamla skånska folkvisor.
– Det var egentligen inte min idé. Det var ett beställningsjobb från SKP (Sveriges kommunistiska parti). Det var bröderna Aschberg, Robert och Richard, som ville att jag skulle spela in gamla skånska arbetarsånger och strejkvisor som de letat upp i något arkiv. De var ju riktiga nationalromantiker i SKP. De gav ut en pamflett i samma veva som hette ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”. De ansåg att all amerikansk populärmusik var imperialistiskt propagandagods. Inklusive den svarta musiken alltså.
Det måste ha varit främmande för dig?
– Ja, och vi upptäckte ju direkt att en strejkvisa från 1909 … den slutar att vara aktuell 1910. Det blir ju helt obegripligt och meningslöst, så vi bytte ut en del spår och tog in lite andra skåns­ka visor, som ”Galtavisa” och ”Låftamannen”, som vi tyckte fungerade och var roliga även idag. Men sedan blev de konfunderade för att kompet lät så osvenskt. De hade mycket synpunkter.
Egentligen är det ju ingen skillnad på folk. Vart man än kommer.
Sista spåret på ”Fyra tunnlann bedor om dan” är ”Låftamannen”, en låt som å ena sidan är så skånsk att den knappt är begriplig norr om Hallandsåsen, å andra sidan i lika hög grad är en jamaicansk låt, och amerikansk, och afrikansk. Så har Peps Persson genom hela sin karriär bedrivit ett slags praktisk politisk verksamhet för en öppen människosyn, inte med fraser och slagord utan med rytmer, genrer och influenser.
– Ja, för egentligen är det ju ingen skillnad på folk. Vart man än kommer.
Det är den slutsatsen man landar i?
– Ja, för så är det. Men om jag hållit högtidliga tal om det hade bara de som redan tycker precis som jag lyssnat. Det hade varit ganska meningslöst.
Vad tycker du om ”Fyra tunnlann bedor om dan” idag?
– Den är helt okej, men jag är aldrig nöjd med något jag själv gjort. Det är alltid något som är fel. Men visst, det blev ju en väldigt speciell blandning av det. Det var just då när jag höll på att leta efter mig själv på alla håll. I Afrika och Karibien och överallt. Dessutom var det ju inte Blodsbandet som spelade på plattan utan andra musiker.
Peps Persson och Bosse Skoglund repar. Söderslättshallen, Trelleborg, 1978.
Men Bosse Skoglund var med.
– Ja, Bosse var med, honom kan jag inte vara utan.
Och han var i högform.
– Han är alltid i högform.
Vad har Bosse Skoglund betytt för dig?
– Bosse har en mycket, mycket speciell plats i mitt hjärta. Han har betytt allt. När jag träffade honom fick jag en ny storebror. Och han är ju ett rytmiskt geni. Han var jazztrummis från början, han började med tradjazz i tonåren och bara kastade sig rakt in i det. Lärde sig genom att titta på andra.
Var det samma sak när han skulle lära sig att spela reggae?
– Ja, reggae är ju speciellt eftersom man spelar baklänges så att säga. Man fördelar slagen mellan lemmarna på ett helt annat sätt än i annan musik. Det man kallar one drop.
Att man lägger baskaggen på trean …
– Nej, inte på trean. Okej, vissa säger att man lägger den på trean men jag vägrar acceptera det. Man lägger den på tvåan och fyran, precis som med virvelkaggen i ett backbeat. Och frågar du en trummis som inte spelat reggae så säger han att det är omöjligt. Jag tror det beror på att det inte är hjärnan som ska lära sig, det är kroppen. Har man spelat trummor på ett visst sätt i femton år är det svårt att få kroppen att vända. Bosse hade ju spelat trummor längre än så men han är så jävla envis, han är den envisaste människa jag vet. Han stängde in sig i en vecka och programmerade om kroppen. Och han lyckades. Det var ingen annan trummis som var tillräckligt envis helt enkelt.
”Jag ville väl vara annorlunda. Jag ville inte spela Beatlespop som alla andra.”Bild: Emma Larsson
Saknar du att spela med andra?
– Jag var jävligt trött på att resa runt och spela för tio år sedan ungefär. Och så fick jag hjärtflimmer och var tvungen att lägga ner. Dessutom hade Bosse också fått hjärtflimmer ett par tre år tidigare så han hade inte heller orkat turnera de sista åren. Och när Bosse försvann var det plötsligt bara ett jobb. Då var det inte ett äventyr längre. Det är möjligt att jag drog på mig hjärtflimret omedvetet, för att slippa.
Det är ett annorlunda liv nu?
– Ja, jag har fortfarande inte vant mig. Jag har fortfarande enorma anpassningsproblem. Jag tappar identiteten. Jag vet inte vem jag är längre.
Jag har levt bland resandefolket så länge och jag känner att jag inte riktigt hittar min identitet nu, som pensionär och hemmasittare.
När du inte spelar?
– När jag inte är ute och far. Jag har levt bland resandefolket så länge och jag känner att jag inte riktigt hittar min identitet nu, som pensionär och hemmasittare. Nu sitter jag här ensam i studion och spelar in, lägger på spår efter spår, men herregud, det är ju något helt annat. Det blir ju nästan matematik av det då.
Det händer något när människor spelar tillsammans.
– Ja, det är kommunikation mellan männi­skor, det är det det handlar om. Jag skulle till och med vilja påstå att människan inte har någon själ. Människor har själ, men själen finns inte i oss, den finns mellan oss.
Mycket av dagens musik är skapad i ensamhet.
– Ja, och därför ger den mig ingenting. För då är du hänvisad till din logik. En dator har ingen intuition, en dator har inga känslor, den kan inte svara på något du gör.
Finns det ingen modern musik som intresserar dig?
– Jo, det intresserar mig vad som händer när andra kulturer får tillgång till den västerländska teknologin. Som när afrikanska gatuband börjar sätta förstärkare till sina traditionella instrument, så det distar och låter för jävligt och man undrar vad fan det är för ljud. Sådana grejor intresserar mig. Egentligen var det samma sak med bluesen. Den intressantaste bluesen skapades när bönderna flyttade in till storstaden och hamnade i ghettot och fick elektriska gitarrer. Då blev det dynamiskt och levande. Det är krockarna som är intressanta.
Du är lite avig mot det akademiska och det så kallat finkulturella?
– Ja, jag har jävligt svårt för det. Jag hade fem syskon och min yngsta syster var åtta år äldre än mig. Hon lärde mig att läsa och introducerade jazzen för mig och hon fick senare ett stipendium för att studera vid Sigtuna Humanistiska Läroverk … (lyfter näsan mot taket). Överklas­skolan. Då började hon dra in den där borgerliga kulturen där hemma. Farsan och hon satt mitt emot varandra vid köksbordet och munhöggs och jag satt mitt emellan och visste inte vilket håll jag skulle röra mig åt. Då gjorde jag i alla fall ett försök att tränga in i den borgerliga kulturen och läste en massa och snackade en massa skit för mina kompisar, men det rann snabbt av mig igen. Jag har aldrig känt någon samhörighet med den världen.
Fakta

Peps Persson

Per Åke Persson. Född 20 december 1946 i Helsingborg. Uppvuxen i Tjörnarp. Sångare, gitarrist, munspelare och låtskrivare inom genrer som blues, reggae, ska, calypso och västafrikansk highlife.

Diskografi, album:

1968 – Blues Connection (som Linkin Louisiana Peps)

1969 – Sweet Mary Jane (med Blues Quality)

1972 – The Week Peps Came to Chicago

1974 – Blodsband (med Peps Blodsband)

1975 – Hög standard (med Peps Blodsband)

1975 – Blues på svenska (med Slim Notini)

1976 – Droppen urholkar stenen (med Peps Blodsband)

1976 – Den ensamma människan (med Ronny Åström)

1977 – Fyra tunnlann bedor om dan (med Pelleperssons Kapell)

1978 – Spår (med Peps Blodsband)

1980 – Rotrock (med Peps Blodsband och Pelleperssons Kapell)

1982 – Persson sjonger Persson (med Pelleperssons Kapell)

1984 – En del och andra

1988 – Fram med pengarna! (med Peps Blodsband)

1992 – Spelar för livet

1994 – Röster från Södern (med Nisse Hellberg)

1997 – Rotblos (med Downhome Bluesband)

2005 – Äntligen! (med Peps Blodsband)

Klasstillhörigheten är stark för dig?
– Den är obegripligt stark.
Är det också en slags lojalitet?
– Det skulle man nog kunna säga. Det är en attityd. En känsla. Jag har aldrig kunnat känna mig avspänd med akademiker. Jag bodde ju i Lund ett par år men då sökte jag mig till ytterkanterna. Till de udda.
Var dina föräldrar politiska?
– Nej, men de var politiskt medvetna. Framför­allt vad det gällde klasstillhörigheten, med en inneboende misstänksamhet mot det akademiska och mot kyrkan och så vidare. Deras attityd var definitivt klassmedveten.
Har du också varit avig mot att vara stjärna, mot att stå i centrum?
– Nej, jag tyckte det var jättekul i början. Men efterhand har det blivit mer och mer jobbigt, det här att inte få vara ifred. Jag har känt mig iakttagen hela tiden, och det är jävligt obehagligt. De sista tjugo åren har det varit skitjobbigt att vara så … påpassad liksom. När jag var tonåring tillhörde det ju drivkraften, och jag har fortfarande ett bekräftelsebehov, men det tar sig and­ra uttryck.
Men det är klart att du betytt väldigt mycket för väldigt många.
– Ja … kanske (mumlar och biter i pipan) Jag vet inte … (fäller ned blicken) Det sägs så … Men jag har ingen uppfattning om det.
Hur får du bekräftelse idag?
– Det får jag ju inte (stort skratt). Jo, det här att jag får priser och sånt, det är en form av bekräftelse. Men jag känner mig kluven inför det. Jag är inte riktigt överens med mig själv. Speciellt det här med att få ”kulturpris”. Jag har aldrig känt mig som kultur liksom. Jag vill egentligen inte kalla mig musiker ens. Musikant! Det är jag, och det är en jävla skillnad. Spelman, eller musikant, men inte musiker.
Vad är skillnaden menar du?
– Är man musiker ska man kunna något om musik. Då ska man veta vad ackorden heter. Man ska kunna anpassa sig till andra stilar och till andra musiker. Det kan inte jag.
Men du kan få det att svänga?
– Ja, ja, men det har inget med att vara musiker att göra. Det ligger i den mänskliga naturen att få det att svänga. Man borde egentligen försöka få det att svänga hela tiden. När man diskar eller vad man än gör. Det blir så mycket enklare om det svänger. Svänget är till för att underlätta livet. I alla sammanhang.
Som bluesen som härstammar från gamla arbetssånger…
– Visst, och rytmerna. Boogie woogie till exempel. Det är ju tågen, schuuka schuuka schuuka, det är deras rytm. De började åka nere från södern med tågen, norrut: schuuka schuuka schuuka. Och det blev boogie woogie av det.
Peps Persson vill inte säga om det blir någon ny skiva av den musik han spelar in hemma i uthuset. Kanske släpper han något, kanske inte. Men när jag frågar vilken slags musik det handlar om skiner han liksom upp, släpper pipan och börjar gestikulera.
– Jag har blivit väldigt fascinerad av musik från Mellanöstern, arabisk musik. Där finns ytterligare ett sätt att se på klangerna och skalorna och matematiken i det hela. Och rytmen är lika central. Dessutom har ju mycket av den afrikanska musiken sitt ursprung i den islamiska världen. Det hör man också i bluessångarnas sångteknik, som ligger väldigt nära böneutroparnas melismer. Det fascinerar mig, men jag har liksom inte kommit någonvart än. Jag vet ingenting om framtiden. Inte ett dugg. En dag i taget.
Fakta

Sydsvenskans kulturpris

”Han är en hokus pokus man som med sin humor, sin intelligens och sin trollmoj gjort skånskan till ett världsspråk och världsmusiken omisskännligt perssonsk. I över ett halvsekel har han med taktkänsla och verbal finess bekämpat all falsk matematik och bevisat att blues och reggae kan multipliceras med fyra tunnlann bedor och adderas till en liden rö tocke. Han är en stabo med både djupa rötter och bevingade fötter. Hög standard? Alltid. Därför får Peps Persson Sydsvenskans kulturpris. Äntligen!”

Är du en sådan människa som har rytmer i huvudet hela tiden?
– Ja, hela tiden. Jag minns det första bluesbandet jag hade, Down Beat Crowd. Det var i början eller mitten av 60-talet och vi började åka runt och spela och bo på hotell. Grabbarna brukade komma in på mitt rum på morgnarna och klappa såhär (slår handflatorna taktfast mot varandra). Och då började jag genast stampa takten (stampar foten i golvet). I sömnen! Jag stampade takten i sömnen!
En sak förstår man så småningom och det är att allt hänger ihop. Peps Persson är en komplex människa med fler sidor än telefonkatalogen men det finns en botten i honom. Det finns ett mönster i väven. Allt hänger samman och allt har mening. Trehundra år av torparsläkt. Farsans fiol byggd av en cigarrlåda. Morsans Edvard Persson-skivor. Bluesens verklighet i Chicago. Den bakvända folkmusiken från Jamaica. De arabiska melismerna. Det afrikanska arvet och de skånska arbetarsångerna. Det förflutna och det pågående. Krockarna och mötena. Klasstillhörigheten. Det antiakademiska. Motståndet mot allt tillgjort, pretentiöst, borgerligt och finkulturellt.
Och genom allt detta rytmen. Som fortsatt ticka över decennierna. Som bundit samman en skäggig uddling från Tjörnarp med världen och genom honom låtit alla oss andra bli del av samma helhet. Som aldrig avtar.
Den där foten stampar än. Och av samma skäl.