Gästskribenten

Carl Rudbeck: ”I Sverige tragglar vi på med samma gamla partier och ansikten.”

Bild: Erik Nylund
Barack Obama. Donald Trump. Emmanuel Macron. Tre sinsemellan olika politiska makthavare. Deras väg till sina länders högsta ämbeten berättas ofta som om det vore en kamp mellan populism och liberalism, mellan nationalism och globalism, mellan öppenhet och inskränkthet. Men man kan också formulera denna berättelse på ett annat vis, som en strid mellan det nya och det gamla. Eller i alla fall mellan det som verkar nytt och det som verkar gammalt. I politiken är ju som bekant hur något synes vara ofta viktigare än hur något faktiskt är; potemkinkulisser fungerar vanligen utmärkt på den politiska teaterscenen.
De tre presidenterna kunde föra sina framgångsrika kampanjer som om de stod för det nya, som om de vore obesmittade av ett sjaskigt politiskt etablissemang.
I viss mån stämmer det. Obama hade en kort karriär i den amerikanska senaten innan han blev president i ett val där han besegrade den ärrade veteranen John McCain. Trump och Macron hade aldrig valts till någonting alls innan de vann högsta vinsten. På vägen dit avfärdades de som irrbloss av förståsigpåare som inte förmådde att ”tänka utanför boxen”.
Trump slog ut massvis av höjdare inom det republikanska partiet innan han tog sig an Hillary Clinton, själva sinnebilden för den politiska eliten, den perfekta produkten av det träsk som Trump säger sig vilja dränera.
I Frankrike stod politikerna från de två största partierna handfallna, de framstod som inkompetenta, skandalomsusade och oförmögna att formulera ett för väljarna lockande alternativ. De franska socialisterna blev i det närmaste utplånade. I denna kontext var vägen öppen för Marine Le Pen. Hon blev ett lätt byte för Macron i den andra valomgången och det trots att det är svårt att säga vad Macron egentligen står för och vill. Han är ny och det visade sig inte bara räcka långt utan ända fram. Men han är också i högsta grad en produkt av de franska elitskolorna och av den franska storfinansen.
Trots att mycket skiljer Trump från Macron så förenas de just av förmågan att ge tillräckligt många väljare känslan av att de kan förnya sina länder och göra dem stora och viktiga igen. Fransmän ältar ständigt bilden av ett land som tappat tron på sig självt, som inte är vad det borde vara.
Finns här lärdomar också för svenska politiker? USA och i viss mån Frankrike har ett globalt ansvar som Sverige helt saknar även om vissa försöker att inbilla oss motsatsen. Somliga hävdar envist att det råder en konflikt mellan populism och demokrati; konflikten finns mellan populism och elitism. I USA vann populismen, i Frankrike elitismen. Men i båda länderna vann det nya över det gamla. I Sverige tragglar vi på med samma gamla partier och ansikten, vi traskar omkring i vårt eget lilla träsk. Var finns den förnyare som åtminstone kan ge intryck av att komma från ingenstans och därifrån ta sig till Rosenbad?
Carl Rudbeck är kultur- och samhällsdebattör. rudbeckwords@telia.com
Gå till toppen