Huvudledare

Ledare: För EU står hoppet till Merkel och Macron.

Emmanuel Macron vågade driva en EU-positiv valkampanj.Bild: Kamil Zihnioglu
En nyvald fransk president, Emmanuel Macron, mötte på måndagen en allt annat än färsk tysk förbundskansler, Angela Merkel.
Eller så här: en i praktiken oprövad politisk supertalang, 39, träffade Europas mest erfarna och respekterade ledare, 62, som är inne på sitt tolfte år som regeringschef.
Kan de två tillsammans, Merkel och Macron, ge det europeiska projektet vad unionen under flera år lidit brist på: mål, mening och framförallt motor?
Personkemin tycks det inte vara något fel på. Ändå är det två mycket olika politiska personligheter som framöver ska leda den europeiska unionens viktigaste medlemsstater.
Medan Merkel står för kontinuitet, trygghet och stabilitet valdes Macron på löften om förändring och ett radikalt brott med det gamla.
De två har också mycket olika förutsättningar när det gäller möjligheterna att genomföra sin politik.
På måndagen kom beskedet att Édouard Philippe från högerpartiet Republikanerna och borgmästare i Le Havre blir Macrons premiärminister. Men för den franske presidenten hänger mycket – för att inte säga det mesta – på utgången av parlamentsvalet om en månad och vilken regering han kan tråckla ihop efter det.
Utan stöd i parlamentet kan inte ens en politiker med så stora befogenheter som en fransk president vara säker på att få igenom särskilt mycket av sitt program.
Med fyra månader kvar till valet till den tyska förbundsdagen är det svårt att se vad som skulle kunna hindra Angela Merkel från att säkra ännu en mandatperiod som tysk förbundskansler.
Söndagens viktiga delstatsval i Nordrhein-Westfalen gick Merkels väg. Hennes kristdemokrater gick fram 6,7 procentenheter och blev med 33,0 procent delstatens största parti, medan Socialdemokraterna tappade 7,9 procentenheter och makten i detta historiska S-fäste.
Förr eller senare kommer även tyska väljare att vilja ha förnyelse. Men än tycks inte den omtalade Merkel-ledan – Merkel-Müdigkeit – vara särskilt utbredd. Lyckligtvis. Merkels erfarenhet och lugn lär komma till nytta under de slitningar unionen oundvikligen står inför de närmaste åren i och med Storbritanniens utträde.
När det gäller EU-samarbetetet är det en på många sätt radikal förnyelse som Macron ställt i utsikt, vilket han återkom till i sitt installationstal i Elyséepalatset på söndagen.
Macrons planer på ett omfattande investeringsprogram för EU har Merkel redan uttalat sig positivt om. Hans förslag att euroländerna ska ha egen budget med egen finansminister, kan bli svårare att sälja in i Berlin.
Den stora stötestenen lär bli hur en sådan gemensam budget ska finansieras. Det har talats om euroobligationer som en möjlig lösning. Tanken är inte ny. Euroobligtioner fördes fram som en utväg när statsskuldkrisen var som mest akut i EU för några år sedan.
Planerna förverkligades aldrig. Främst för att Tyskland och Angela Merkel satte klackarna i backen. Tyskland insåg att gemensamma obligationer lätt skulle innebära att andra euroländers skulder blev Tysklands ekonomiska ansvar. Och en sådan skuld- eller transfereringsunion är otänkbar för Berlin.
Inget tyder på att Merkel är redo att ändra sig på den punkten.
Frankrike dras sedan många år med hög arbetslöshet och usel tillväxt. Statens budgetunderskott ligger på 3,4 procent trots att reglerna för eurozonen säger högst 3 procent. Det är ett land i stort behov av nytänkande och förändring.
Merkel har uppmanat Macron och Frankrike att följa det tyska exemplet. Vid millennieskiftet påminde den tyska ekonomin på många sätt om dagens franska ekonomi: hög arbetslöshet, låg tillväxt. Men inte minst med hjälp av radikala, jobbskapande arbetsmarknadsreformer vändes utvecklingen.
"Det är inte så att tyskar är bättre på något sätt. Frankrike kan också klara det", har Merkel sagt.
Historiskt är det den tysk-franska axeln som både driver EU framåt och håller samman unionen. I den bästa av världar är kombinationen av Merkels erfarenhet och Macrons entusiasm just vad EU-samarbetet behöver.
Gå till toppen