Huvudledare

Ledare: Pengar. En glömd fråga.

Kapitalet i Sverige ska granskas, liksom beskattningen av kapitalet.
Utmärkt. Alldeles för länge har frågan hållit till i politikens skuggtillvaro. Alldeles för länge har Vänsterpartiet haft något slags ensamrätt på fördelningspolitik.
Det är tankesmedjan SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som under ledning av nationalekonomiprofessorn Daniel Waldenström, verksam vid Institutet för näringslivsforskning och Paris School of Economics, tänker studera frågan. Hur bör ett litet, öppet land som Sverige utforma sin beskattning utan att kväva växtkraften och utan att få kapitalet att fly utomlands? Eller som SNS häromdagen formulerade sig i ett pressmeddelande:
”Samtidigt som kapitalets betydelse ökar växer oron för att en ojämn förmögenhetsfördelning skapar klyftor som kan få betydande social och politisk sprängkraft.”
Nyligen fick Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt lägga ut texten i Ekots lördagsintervju. Gott om tid ägnades åt det stora misslyckandet – att V inte förmått den rödgröna regeringen att ändra kapitalbeskattningen så att klyftorna minskar:
”De som har mycket kapital drar ifrån… därför att de tjänar så mycket pengar på att ha pengar.”
Tänk rejäla värdestegringar på aktier och bostäder. Det räcker för att inse Sjöstedts poäng.
V-ledaren hävdar att varje gång han frågar Socialdemokraterna om det inte är läge att minska ränteavdragen, eller om det inte är rimligt att en villa för 15 miljoner har högre fastighetsavgift än en villa för 1 miljon, ”då säger regeringen nej”.
Det är olyckligt om V är det enda parti som tar upp frågan om samhällsklyftorna. Sjöstedts 100-åriga parti är för lätt att avfärda som ett stolleparti som inte gjort upp med sin kommunistiska historia, alltid piggt på att höja en skatt.
Fler partier borde grunna på kapitalet.
Sverige är känt som ett välmående välfärdsland, inte minst därför att klyftorna inte tillåtits växa sig gigantiska. Ett i grunden jämlikt samhälle är ett mer harmoniskt samhälle, mer framgångsrikt och tillitsfullare.
Det visste redan Per Albin Hansson (S) när han i sitt folkhemstal i januari 1928 pekade på att ”medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd”.
S talar ofta om jämlikhet, inte minst på första maj. Men ibland tycks det långt mellan statsminister Stefan Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons retorik och duons praktiska politik.
Och på den borgerliga kanten? Flera av dagens partier anser sig ju trots allt stå på den liberala grund där jämlikhet är ett honnörsord.
Både Centern och Liberalerna är duktiga på att framhäva jobbens betydelse för att minska inkomstgap och andra klyftor. Sedan går det trögare. Annie Lööf (C) markerar gärna mot "sociala och regionala klyftor”. Jan Björklunds (L) parti skriver på hemsidan vackert om liberalismens ”frihet, jämlikhet och solidaritet”. Men i konkret politik blir det rätt magert.
I januari valåret 2018 presenteras SNS-rapporten om kapitalet, den rapport som ska skrivas av bland andra Åsa Hansson, Lundadocent i nationalekonomi.
Det blir spännande läsning. I slott och koja.
Gå till toppen