Aktuella frågor

Debattinlägg: "Jag tänker på alla unga personer som i Skam för första gången såg någon som liknar dem själva på tv".

Idag när det är Idahot,­ internationella dagen­ mot homo-, bi- och transfobi och Norges nationaldag tänker jag lite extra på Skam och representation. Det kan låta luddigt.­ Vad innebär det egentligen att vara ­representerad? Det skriver Frank Berglund, ordförande i RFSL-ungdom.

Den törst som fanns och finns hos unga hbtq-personer efter Isak och Even visar hur stort behovet fortfarande är efter andra berättelser, skriver Frank Berglund.
När tredje säsongen av den norska TV-serien Skam kom var många i Sverige fast. Serien har fått stor uppmärksamhet, inte minst för att den är väldigt välskriven och handlar om unga personer. Många tittade också speciellt förIsak och Even.
Någonting som blir väldigt tydligt med tanke på de starka reaktionerna på Isak och Evensrelation i Skam är hur viktigt det fortfarande är med representation. Det kan låta luddigt – vad innebär det egentligen att vara representerad?
När det pratas om unga hbtq-personer i Sverige idag, i medier, inom politiken och i den offentliga debatten, pratas det ofta om den höga andelen som mår dåligt. Depression, psykisk ohälsa och självskadebeteende är högre än hos unga heterosexuella personer.
I sina egna hem, i skolan och på internet utsätts unga hbtq-personer för hat och hot. Ofta lider de även av vad som brukar kallas för minoritetsstress. De glåpord, påhopp, förutfattade meningar och andra reaktioner på sin könsidentitet och/eller sexualitet som många hbtq-personer får utstå, leder till högre psykisk ohälsa och ett stort behov av stöd som sällan tillfredsställs.
Vetskapen om att de flesta andra som befinner sig i en liknande situation har det lika jobbigt, kanske inte alltid hjälper. Om den bild som visas i samhället alltid utgörs av en ensam, utstött person som kanske tar livet av sig, så kanske man bara mår ännu sämre.
En väg till att vända den nedåtgående spiralen, där man kanske bara ser andra i liknande situation som mår dåligt och därför själv mår ännu sämre,är gemenskap.
Idag när det är Idahot, internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi, och Norges nationaldag tänker jag lite extra på Skam och representation. Jag tänker på alla unga personer som i Skam för första gången såg någon som liknar dem själva på tv, som uttrycker alla de tankar som de hållit gömda inom sig.
Varje positiv förebild gör att det går att växa litegrann inombords.
Att få se någon i en liknande situation som en själv, som levererar en snygg comeback, som har någon som blir kär i en tillbaka och som får uttrycka sin identitet som den vill – det ger mod. Även om det kanske inte leder till att alla som ser allt detta kan komma ut och börja leva som de vill så ger det ändå en bild av att det är något som är möjligt. Det visar att livet inte behöver börja först när man är vuxen. Att det finns jättemånga därute som är precis som en själv, som bär på liknande funderingar och skamkänslor.
Många hbtq-personer har, precis som Isak i Skam, internaliserad homofobi, har tagit till sig omgivningens negativa attityd till homosexuella och gjort den till en del av sin självbild.
När de bilder av hbtq-personer som får synas i medier och i populärkulturen är snäva, återskapas också en trång norm av vad det innebär att vara en hbtq-person. Den homosexuella, bisexuella, transpersonen eller queera personen är alltid någon annan som man själv inte känner igen sig i.
Därför är det bra att det, som nu, finns alltfler porträtt av hbtq-personer som unga kan känna igen sig i, att det finns en stor mängd olika karaktärer och mediala personer som liknar en själv på olika sätt. Att det finns både det vardagliga porträttet, som när Isak utforskar sina tankar och självtvivel i Skam. Men att det också finns övernaturliga, magiska porträtt där transpersoner får vara superhjältar.
Framförallt längtar jag efter en normalisering av hbtq-personer av olika kön, åldrar och ursprung. Av olika hudfärger, med olika funktionsvariationer.
Den törst som fanns och finns hos unga hbtq-personer efter Isak och Even visar hur stort behovet fortfarande är efter andra berättelser. Jag hoppas att denna trend fortsätter, och att vi får se en stor uppsjö av relaterbara berättelser framöver.

Frank Berglund

Frank Berglund är ordförande i RFSL-ungdom.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen