Malmö

Känslorna hann i kapp när Timbuktu mötte hemmapubliken

Jason Diakité kom till Malmö på onsdagskvällen för att prata om boken om hans uppväxt och identitet, om dåtidens slaveri och dagens rasism. Från scenen såg han mamma och pappa på första raden. Då blev det tyst.

– Det här är väldigt speciellt. Här sitter mina föräldrar och gamla lärare som har format mig till den jag är. Och jag har inte pratat om boken så här inför min pappa, sa han.
Jason Diakité om mobbingen på Tunaskolan: "Det är en bra fråga varför jag inte berättade för mina föräldrar tidigare. Jag hoppas att andra barn gör det. Men jag saknade väl orden och vetskapen om hur jag skulle göra.Bild: Patrick Persson
Flera hundra andra personer hade också tagit sig till Malmö stadsbibliotek för att lyssna på musikern och numera också författaren Jason "Timbuktu" Diakité. Boken "En droppe midnatt" handlar om det han kallar hälftenskap, att vara hälften vit och hälften svart och att inte höra hemma någonstans. Han söker sina rötter i uppväxtens Lund och i förfädernas USA och möter rasismen.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, som höll i författarsamtalet, frågade honom om mobbingen på Tunaskolan i Lund. Den som fick honom att tejpa håret för att det skulle bli rakare och längta efter att en vit pigmentfläck skulle växa och göra honom vit.
– Där var en mobbingkultur. Det hade kanske inte hänt om jag hade gått på en annan skola. Och jag hoppas att det inte har fortsatt, svarade han.
En fullsatt Ljusets kalender mötte Jason Diakité.Bild: Patrick Persson
I arbetet med boken tjatade han på pappa Madubuko Diakité om att de skulle åka till den amerikanska södern för att besöka förfädernas orter och plantagerna där de hade jobbat som slavar. Pappan skakade på huvudet. Varför ville sonen tillbaka till det som släkten kämpat för att lämna? Till slut åkte han med en vän.
– Jag förstår nu pappa, varför du inte ville att vi skulle åka. Jag fick se hur sjukt det är. Det är svårt att förklara att slaveriet kunde hända och att den mentaliteten är så svår att döda att den finns kvar än idag.
Jason Diakité har skrivit boken främst för sin egen skull och för sin familj, men han hoppas också att den kan hjälpa någon annan.
– Det kan sitta någon i en liten stad i Sverige och känna sig villrådig. Och om de läser boken så kanske de kan få hjälp. Precis som jag fick när jag läste Barack Obamas bok 2007.
Flera i publiken lovordade hans engagemang och berättade vilken förebild han varit för dem.
– Jag ska bli lärare i svenska som andraspråk och all inblick man kan få i hur andra haft det är bra, sade Martina Eriksson.
Efteråt fick familj och vänner vinkar och kramar av Jason Diakité. De var väldigt stolta över att han sprider sina ord.
– Jag har hört honom flera gånger nu, men jag kan säga att jag grät när jag läste om Tunaskolan. Jag kunde först inte läsa om det. Men jag tvingade mig själv. Nu har jag läst boken två gånger. Och jag ska läsa den en gång till, sade mamma Elaine Bosak.
Lisa Grönlund, Nelly Bystedt och Martina Eriksson besökte författarscenen för att de tycker att Timbuktu har något att lära dem som blivande lärare.Bild: Patrick Persson
Gå till toppen