Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ylva Lagercrantz Spindler: Teatern är en väv av tecken, inte verklighet

Hur mycket ska teater ta ställning till fakta och verklighet i tider av fake news? Och ska teaterkritiker bli grävande journalister som utkräver sanningshalt, undrar Ylva Lagercrantz Spindler.

Bild: HD-Sydsvenskan
Tänk om dikt inte längre får vara dikt? Tänk om fakta utkrävs även av dikten medan fakta istället alltmer blir dikt? Tanken hisnar, men vi är ju redan där i en tid av fake news och alternativa fakta, något som gör att jakten på den sanna sanningen blir alltmer intensiv.
För en tid sedan kom det ett mejl till en kritikerkollega. En upprörd läsare undrade varför ingen recensent av ”Rickard III” på Dramaten har uppmärksammat att både Shakespeare och Dramaten skulle ha blivit stämda om Rickard III hade levt idag, eftersom modern forskning visat att han inte alls var skyldig till de bestialiska brott som Shakespeare tillskriver honom.
Ett annat exempel: När dramatikern Gertrud Larssons pjäs ”Världens lyckligaste kycklingar”, om vår moderna kycklingindustri, hade urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 2013, så gick Svensk fågel ut med ett pressmeddelande som dementerade vissa scener i uppsättningen med hänvisning till att dessa inte alls stämde med verkligheten. ”I pjäsen utmålas Svensk Fågel som en ondskefull och manipulerande organisation som styr kycklingbönderna som nickedockor”, gick det bland annat att läsa där.
Frågan öppnar upp för en helt ny slags teaterkritik. Istället för att bedöma den konstnärliga kvalitén borde vi teaterkritiker förstås analysera pjäsernas sanningshalt, bli äkta grävjournalister, ge oss ut på fältet, leta i gamla sjukhusjournaler och i polisens riksarkiv istället för att läsa pjäsmanus.
Här måste vi även omvärdera de gamla klassikerna: Kanske var Molières inbillade sjuke inte alls en hypokondriker. Tänk om det bakom rollfiguren Argan faktiskt dolde sig en verklig, mycket sjuk förebild? Som vi kritiker nu häcklar i våra recensioner. Eller i Ibsens ”Ett dockhem”. Hade han en verklig Nora som förebild? Lämnade hon familjen eller fegade hon ur? Beträffande sistnämnda exempel så är det just en tanke som Elfriede Jelinek leker med i sin pjäs ”Nora”, som för övrigt spelades på Malmö stadsteater 2013.
Nu haltar förstås dessa två, sistnämnda liknelser eftersom det i mina exempel handlar om uppdiktade personer till skillnad från Rickard III som fanns på riktigt. Men genom att leka med tanken att historisk fakta utkrävs även av teaterroller kan alltså rollen som teaterkritiker helt ställas på ända.
Och visst kan det vara svårt för publiken att förstå vad som är konst och verklighet på scenen i en tid när det dokumentära alltmer sipprar in på teatertiljorna, när dramatikerna mer är reportrar som baserar sina pjäser på intervjuer och nyhetsjournalistik. En enkel regel att ha i åtanke är att när något väl hamnar på scenen, så blir det per definition scenkonst, ”en väv av tecken” som den franske teoretikern Roland Barthes så passande liknar teatern vid. För någonstans på vägen har materialet ändå bearbetats och tolkats av en rad scenkonstnärer. Förhoppningsvis är det vad vi kallar konst, medan verklighet är det som pågår utanför teaterrummet.
Gå till toppen