Kultur

Carlhåkan Larsén: Älskad av publiken –ratad av modernisterna

ARKIV - (Pjotr) Peter Tjajkovskij, tonsättare.Foto: PRB Kod: 194COPYRIGHT SCANPIX SWEDENBild: Pressens Bild
Pjotr Tjajkovskijs liv kan beskrivas som en berg- och dalbana.
En individ, härjad av rastlöshet, tidvis med drag av psykiskt vrak. En man som drogs in i ett kort, fiaskoartat äktenskap. En förtvivlad person som gjorde åtminstone ett dokumenterat självmordsförsök, desperat plågad av sitt utanförskap, homosexualiteten. Ryktesspridning och möjliga intriger i samband med hans dödsfall resulterade i dimridåer. Nya rön på 1970-80-talen väckte debatt och rensade luften, dock utan att dimmorna skingrades.
Å andra sidan var Tjajkovskij en musikpublikens favorit och tsarers gunstling. Ryska folket hade tagit hans verk till sig. När han dog 1893 hyllades han med en statsbegravning, bekostad av tsaren själv. En hedersbetygelse som tidigare bara förunnats skalden Aleksandr Pusjkin. Så behandlas blott en nationalklenod.
Samtidigt kunde Tjajkovskij av ett konstnärligt etablissemang nedvärderas: en sentimentalt lagd, oblyg publikfriare. Klassicistiska esteter kritiserade formalia i musiken: man borde verkligen inte skriva en marsch i femtakt eller låta en symfoni dö ut i patetisk klagan, som i sjätte symfonin. Känslosvallets påtagliga överdrifter störde många. Den lättillgängliga melodiken i balettpartituren kunde klassas som sirap. Om violinkonserten yttrade en kritiker: ”den stinker”.
Tjajkovskijs sista dagar och död är främst en fråga om biografisk dokumentation men av mindre vikt för den konstnärliga värderingen. Tonerna själva bör avslöja musikens inneboende styrka och ”äkthet”. Det kan räcka med att känna till att upphovsmannen medvetet skrev om sina onämnda kval – men han avslöjade sällan detaljer om bakomliggande själsliga reflexioner.
Under barocken utvecklades en ”affektlära” – man upprättade vissa mönster för hur mänskliga passioner och egenskaper borde utformas musikaliskt. Det går att dra en parallell till den romantiska programmusiken och till dess känslostyrda subjektivitet. Man vet hur en suck låter, kort sagt. Detta affekternas kodspråk vittnar ofta hos Tjajkovskij om mörka och svidande känslor, om lidande och död. Sin sista symfoni kallade han själv ”Pathétique”. Det ”handlar” om tragik. Tjajkovskij komponerade en symfonisk dikt, ”Hamlet”. Han var förtrogen med de tankar danaprinsen klär i ord: ”tidens spe och gissel, förtryckets vrånghet” eller ”föraktad kärleks kval”.
Tjajkovskijs öde som romantiker har förstås placerat honom i en annan skamvrå: omodernismens. På skivmarknaden och i konsertlivet har hans ställning varit ohotad – inspirationen från Rysslands folkliga musik har lyst upp. Men rättänkande modernister har hyst de svalaste känslor. Och nationalistisk yra har vi ju haft nog av.
Ingen vill idag yttra något ofördelaktigt om en gayikon. Den vidgade psykologiska förståelsen har utan tvekan banat väg för en djupare sympati för själva musiken. Tjajkovskijs mentala bakgrund förklarar varför hans klagosång ropar och kvider ur djupen, parallell med alla glansfulla melodier och rytmer.
Avslutningen på en konsertsäsong kan formas som en show-off. Många gånger har Beethovens ”nia” använts som storslagen summering. Men Tjajkovskij kan också passa! På Malmö Live stundar Tjajkovskijfestival med tre välfyllda konsertdagar, 19—21 maj. Det blir tillfälle att i gott sällskap både glädjas och gråta med den stackars store ryssen.
Gå till toppen