Kultur

Deprimerande ögonblicksbild

Det är lika lätt att irritera sig på henne som att ha förståelse för henne, skriver Vesna Prekopic om huvudpersonen Elise i Isabelle Ståhls debutroman.

Isabelle Ståhl

BOKEN. Just nu är jag här. Natur & Kultur.

I Bruce Springsteens låt ”57 channels (and nothin’ on)” skjuts till slut, i frustration, tv-apparaten sönder med hjälp av en 44 Magnum. Att ha 57 kanaler utan att hitta något av intresse gör det inte helt oförståeligt.
Kanske är det något liknande Elise i Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här” borde göra med sin smarta mobiltelefon, den som blivit hennes liv, den som styr hennes tankar och känslor, men som egentligen bara är ett tomt substitut till livet som pågår utanför skärmen. ”Sjuhundra vänner, ingen att ringa”, konstaterar Elise bara lakoniskt när hon ännu en dag scrollat sig igenom sina Facebookvänner.
Elise är 28 år, läser en deltidskurs i konstvetenskap på Stockholms universitet och är ständigt uppkopplad. Hon letar efter någon som kan fylla hennes inre hål och yttre tecken på ensamhet, se henne och vem hon egentligen är.
Med GPS:en påslagen sveper Elise med fingret inne på dejtingappen Tinder, ömsom till höger (dejtingbar) och ömsom till vänster (bort, bort, bort!), för där kanske han finns. Men verkligheten stämmer sällan med profilbilderna och de självförhärligande presentationerna. När Elise så får upp ögonen för sin kurskamrat Victor faller hon för den trygghet och känsla av tillhörighet hon tror att det fem år äldre faderssubstitutet kan ge henne. Men förhållandet och samboskapet med Victor som Elise längtat efter blir snabbt ett lika tomt skal som allt annat runt henne. Victor visar sig inte alls vara den som får henne att känna något annat än ofiltrerad avsmak och tristess. Och Elise är inte det flickvänsmaterial han hoppats få visa upp för vänner och familj.
Det blir tidigt i romanen uppenbart att Elises liv är lika innehållslöst som Springsteens kabel-tv. Att romanen inleds med ett citat från sångerskan Lana Del Rey om att ingen kommer kunna ta hennes själ ifrån henne, är givetvis en övertydlig ledtråd till vem Elise är. Eller snarare vad hon är, själlös. Hon anpassar följsamt sin personlighet, sin bakgrund, sina känslor efter vad hon tror Victor vill höra. Det fungerar till en början, men det blir efter ett tag svårt för henne, eller ointressant, att skilja de olika lager av fiktion Elise behöver för att bygga upp det jag hon satt sig att spela upp. Den enda gången hon är helt ärlig mot Victor, vilket han inte förstår, är när han frågar henne vad hon egentligen gillar och hon svarar sömntabletter och att chatta.
”Just nu är jag här” är en envägskommunicerad relationsroman, full av tids- och platstypiska markörer. Mycket av gestaltningen känns slarvig, dialogerna ofta styltiga, men personteckningen av Elise är mångfacetterad och fascinerande. Det är lika lätt att irritera sig på henne som att ha förståelse för henne. Framför allt är Isabelle Ståhls debutroman en deprimerande ögonblicksbild av ett förgäves sökande efter och skapande av långsiktighet och autenticitet i en värld som framhäver yta.
Gå till toppen