Signerat

Mats Skogkär: Val i Iran – vit turban, svart turban.

Presidentkandidat Ebrahim Raisi.Bild: Ebrahim Noroozi
I klassiska västernfilmer är det lätt att se vem som är ond och vem som är god. Hjälten bär en prydlig vit stetson medan skurkens hatt är svart som synden.
När Iran på fredagen går till presidentval är det – ytligt sett – lika enkelt.
Det finns två huvudkandidater: Hassan Rouhani i vit turban och Ebrahim Raisi i svart.
Rouhani, den sittande presidenten, beskrivs i regel som "moderat", "liberal" eller "reforminriktad".
Raisi, vars svarta turban symboliserar att han är släkting till profeten Muhammed i rakt nedstigande led, benämns i regel "konservativ" och "hårdför".
Det är etiketter som förskönar snarare än beskriver. En Rouhani är endast "moderat" i sitt sammanhang. Både han och Raisi är brutala män i tjänst hos en brutal och totalitär regim där den verkliga makten och de slutgiltiga politiska vägvalen vilar i händerna på landets högste andlige ledare, ayatolla Ali Khamenei.
De miljontals iranier som drömmer om verklig demokrati har inget att hämta hos någon av dessa kandidater.
Det innebär inte att valet är helt utan betydelse – vare sig för iranierna själva eller för omvärlden. Det finns grader i helvetet och likaså i en teokrati som den islamiska republiken.
Rouhani ledde förhandlingarna fram till kärnteknikavtalet sommaren 2015 som innebar att de hårda ekonomiska sanktionerna mot Iran delvis togs bort. Han tillhör den riktning inom den styrande eliten som vill fortsätta att öppna landet mot omvärlden och locka till sig utländska investeringar för att få fart på ekonomin.
Raisi, som står Ali Khamenei nära, är kritisk till kärnavtalet, utan att gå så långt som att vilja bryta det. Han ser Iran som belägrat av fientliga makter, inte minst av den "store satan", USA. För Raisi är alla former av utländska influenser ett hot. Hans ekonomiska politik beskrivs i regel som ren populism – de fattigas röster ska vinnas med löften om statliga allmosor.
Trots Rouhanis reformlöften är det mesta sig likt. Avrättningarna och brotten mot mänskliga rättigheter har fortsatt under hans snart fyra år som president. Tillväxten tog visserligen fart efter kärnavtalet och inflationen har dalat från runt 40 procent till cirka 6 procent, men arbetslösheten – inte minst bland ungdomar – är fortsatt hög, klyftorna stora och fattigdomen utbredd.
Utrikespolitiskt är skillnaden mellan iranska "konservativa" respektive "moderater" i mycket en fråga om yta och ton – öppet aggressiv eller mer förbindlig. Kommer det att spela någon roll vem som blir president?
Irans maktambitioner regionalt och globalt består oavsett om det är mannen i vit turban som vinner – det mest troliga – eller han i svart. Och som tidigare påpekats, det är Ali Khamenei som har sista ordet. Det mäktiga och överallt närvarande revolutionsgardets inflytande ska inte heller underskattas.
Sedan flera år pågår en kraftmätning mellan det sunnimuslimska Saudiarabien och Iran, som ser sig som shiaislams ledare och beskyddare. De hetaste konfliktytorna för närvarande är Yemen, där Saudiarabien och Iran stödjer olika sidor i inbördeskriget, och Syrien. Iran är också en i högsta grad aktiv aktör i Libanon och Irak. Globalt förblir Teheran en storsponsor av olika terrororganisationer.
Presidentvalet i Iran är intressant som en indikation på hur styrkeförhållandena mellan den islamiska republikens olika maktcentrum förskjuts. I demokratisk bemärkelse är det ett spel för gallerierna.
Eller som ayatolla Ali Khamenei själv framhöll i ett tal häromdagen: oavsett vem som får flest röster är det systemet som segrar.
Gå till toppen