Familj

Minnesord om Nils Gunnar ”Caesar” Andersson

Nils Gunnar ”Caesar” Andersson, Ven, har som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 68 år.

Caesar bodde på Ven och hade nyss fyllt 68 år då han efter två års sjukdom dog i sitt hem.
Caesar har många anhöriga. En bror med sin familj. En käresta och sedan vänfamiljen som består utav vänner och kärlekar från olika epoker i hans liv.
Vår vänskap började i ett kollektiv på Brunnsgatan i Lund, 1980 och varade i 37 år. Under tiden Caesar bodde där varvade han dagtidsjobb på skolor och kvällsjobb som musiker. Det var en rolig men slitsam period i Caesars liv.
Han flyttade till Ven, nära sin barndomsstad Landskrona och började hitta lugnet. Caesar tyckte om att läsa och hade studerat filosofi. Det fick han tid till nu.
Caesar bodde på olika ställen och när han till slut fick en bostad med spoltoa så stannade han där. Annars var han inte mycket för bekvämligheter och saker. Han skaffade aldrig tv eller dator, utan nöjde sig med elpianot och "skithuset” som han kallade sitt dragspel.
Musiken fanns som en röd tråd i Caesars liv och han influerades av Professor Longhair, Dr John, Ray Charles, Toots and the Maytals och Bob Marley, men även den svenska viskulturen med Evert Taube, Dan Andersson och Povel Ramel.
Det var viktigt för Caesar att dela med sig, genom att spela olika sorters musik ville han ”utbilda” folk och vidga deras vyer. Han bjöd in till politiska debatter i trädgården för att han ville att folk skulle prata med varandra. Han var inte rädd för att säga sin mening, men samtidigt nyfiken på andras åsikter och en god lyssnare.
Caesar reste helst inte, förutom när han turnerade. På de kortare turerna fanns det några saker han alltid hade med sig, väckarklocka, tidtabeller, en flaska tabasco och en dosa snus.
Det blev en charterresa till Grekland och då fick några fler saker följa med i väskan, Odysseus av James Joyce, blåa mjukisbyxor med revärer, piptobak och ett kassettband med Marley's ”Confrontation".
Kanske var det boken ”Skit i traditionerna” av Leif Panduro som gjorde att Caesar hellre firade högtidsaftnar dagen efter. Han tyckte att det blev en skönare och mer avspänd stämning då.
Kärleken då, jodå den fanns där alltid och Caesar var trofast mot både vänner och gamla kärlekar vilket resulterade i ett stort och härligt nätverk. Han hade en underbar humor och alltid nära till skratt.
Senaste gångerna på sjukhuset var Caesar väldigt sjuk, men trots det skämtade han med personalen och berömde dem för det arbete de utförde. Det fanns allvar också och prat om döden,
Caesar ville inte vara kvar på sjukhuset utan längtade hem till Ven, han fick komma hem och några månader senare dog han.
Tomheten och saknaden är enorm, men jag önskar och vet att många med mig kommer att sprida hans livsfilosofi och musik vidare.
Avslutar med det som Caesar alltid sa vid avsked, - Vi ses nästa gång!
All kärlek.
Sussa Stubbergaard
Gå till toppen