Aktuella frågor

Debattinlägg: "Det är moraliskt förkastligt att som Reslow välja att sitta kvar i riksdagen trots att han fått sitt mandat av väljare som röstat på Moderaterna."

Väljarna röstar på partier, inte på personer. Det står till och med i regeringsformen, svensk grundlag, skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Alla är de avhoppare: Sten Andersson, Karin Svensson Smith, Patrick Reslow, Erik Gustaf Geijer, Per Gahrton och Gudrun Schyman. I riksdagen lämnar en ledamot sitt parti i genomsnitt en gång vartannat år, skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap.
Patrick Reslow som suttit i riksdagen för Moderaterna i sju år går nu över till Sverigedemokraterna. Varför gör han det? Själv säger han att han tycker att Moderaterna har valt fel strategi mot regeringen och mot SD. Det skulle innebära att han byter parti av strategiska skäl, inte på grund av ideologi eller politikens innehåll. Detta är ytterst ovanligt, så ovanligt att man kan undra om det är hela förklaringen.
Läs mer:Patrick Reslows dubbelmoral — som toppmoderat ”förutsatte” han att partibytare ska hoppa av
Den som lämnar ett politiskt parti mitt under pågående mandatperiod gör det oftast på grund av konflikter inom partiet. Det är väl känt att det sedan lång tid pågår djupa interna strider inom Moderaterna i Malmö och att Reslow varit indragen i bråken. Andra gånger har ett avhopp berott på att en riksdagsledamot som inte fått förnyat förtroende att stå på valbar plats blivit besviken och passat på tillfället att byta parti – det gällde till exempel moderaten Sten Andersson och vänsterpartisten Karin Svensson Smith. Om det också gäller Reslow går det bara att spekulera om.
Politiker är ofta stridbara personer med bestämda uppfattningar. Den som förlorar en maktkamp kan gå över till ett annat parti, eller starta eget, grunda ett nytt parti – det sista visar statsvetaren Gissur Erlingssons doktorsavhandling om lokala partier, Varför bildas nya partier?
Kan SD tjäna på Reslows övergång? Onsdagens presskonferens påminde om när en fotbollsstjärna byter klubb, tar på sig den nya tröjan och kysser klubbmärket. Jimmie Åkesson är naturligtvis glad, och Reslow innebär nog en förstärkning för SD. Men vad tänker väljarna? Det ligger nära till hands att jämföra med Sten Andersson, också han från Malmö, och Moderaternas då enda arbetare i riksdagsgruppen.
Sten Andersson gick över till SD inför valet 2002. Då var SD fortfarande ett parti präglat av sin rasistiska vitmaktbakgrund, och Andersson tillförde partiet trovärdighet. Förmodligen drog han dessutom en hel del väljare i Malmö. Idag är situationen en annan. SD är inte längre ett rasistiskt parti, och anknytningen till vitmaktrörelsen är sedan länge historia. Dessutom är Reslow knappast något vallokomotiv. I valet 2014 fick han 711 personröster. Det är inte mycket: i valkretsen röstade 179 103 personer. Och utanför Malmö är Reslow inte särskilt känd, en anonym person från de bakre bänkarna. Jag tror inte att SD tjänar särskilt många röster på hans övergång. Dessutom – Malmö är inte längre något av partiets starkaste fästen; SD har problem i alla tre storstäderna.
Hur vanlig är den typ av partibyte som Reslow nu gör? I riksdagen lämnar en ledamot sitt parti i genomsnitt en gång vartannat år. Någon gång sker det för att som Reslow gå direkt in i ett annat parti, annars ofta för att agera som politisk vilde, alltså fortsätta i riksdagen som enskild ledamot utan koppling till ett riksdagsparti. I kommunerna är det betydligt vanligare och det verkar som om det ökar. I till exempel Trelleborg har det förekommit flera avhopp på senare år. Totalt i Sverige kan det handla om femtio per år.
Också i äldre tider förekom avhopp. Erik Gustaf Geijer skrev dikten Ensam i bräcklig farkost i samband med sitt avfall från konservatism till liberalism. Det var år 1838, och Geijers skäl var ideologiska. Då handlade det inte om interna konflikter i de på den tiden ganska lösa grupperingar som inte har mycket gemensamt med dagens välorganiserade partier.
Reslow väljer nu att sitta kvar i riksdagen trots att han fått sitt mandat av väljare som röstat på Moderaterna. Det är ganska vanligt. Så gjorde också Gudrun Schyman när hon lämnade Vänsterpartiet för Feministiskt initiativ. Moraliskt är det förkastligt. Väljarna röstar på partier, inte på personer. Det står till och med i regeringsformen, svensk grundlag, att ”mandaten fördelas mellan partier”, inte mellan personer. Tror någon på fullt allvar att ens de 711 som gav Reslow personkryss skulle vara beredda att följa honom till SD? Naturligtvis inte, väljarna blir lurade när Reslow byter parti. Å andra sidan är han inte ensam, på samma sätt gör de flesta som hoppar av ett parti, och det är fullt tillåtet. Möjligheten är en kvarleva från 1800-talet, när Sverige hade personval i enmansvalkretsar och ett endast svagt utvecklat partiväsende. På den tiden kunde en vald riksdagsledamot tala om ett personligt mandat. Idag håller det inte.
Moderaterna skriker nu i högan sky att Reslow borde lämna riksdagen. Det klingar falskt: partierna har haft goda möjligheter under många årtionden att ändra spelreglerna och täppa till kryphålet från 1800-talet. Hela Sveriges författning gjordes om i grunden på 1970-talet, och sedan dess har det skett ständiga ändringar. Men inget parti har drivit kravet att den som lämnar ett parti också måste lämna den folkvalda församlingen.
Det finns åtminstone ett exempel på en person som avgick ur riksdagen när han lämnade sitt parti för att starta nytt: Per Gahrton som efter 1979 års val gick från Folkpartiet till att vara med och bygga upp Miljöpartiet. Gahrtons konsekventa agerande borde vara ett föredöme, men alla har uppenbarligen inte hans ryggrad.

Anders Sannerstedt

Anders Sannerstedt är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar om Sverigedemokraternas väljare.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Läs alla artiklar om: Moderatavhopp till SD
Gå till toppen