Kultur

Mattias Oscarsson: Filmfest i skuggan av terrorn

Susan Sarandon och Elle Fanning på röda mattan under invigningen av Cannes filmfestival.Bild: Alastair Grant
"There's not gonna be a president Donald Trump".
De självsäkra orden från George Clooney möttes med applåder i pressrummet i Cannes 2016. Det var som i en scen ur en film där den stilige hjälten intygar att allt kommer att ordna sig.
Det är bara ett år sedan, men känns väldigt avlägset nu när verkligheten förvandlats till en skräckartad fars.
I år på filmvärldens största mingelfest är stämningen annorlunda än under mina tidigare åtta besök som reporter. Det är inte bara Trumpadministrationen som kastar en skugga över Cannes, utan också förra sommarens terrorattentat i Nice, några mil bort, då en lastbil mejade ner en folkmassa och dödade 86 personer. Nervositeten och paranoian är påtaglig. "Åka eller inte åka", frågar sig de amerikanska filmbranschtidningarna. På Croisetten har det satts upp temporära betonghinder, och polis med automatvapen patrullerar. Journalisterna måste nu passera genom metalldetektorer på väg in i festivalpalatset.
Cannesfestivalen är en logisk måltavla, en upplyst scen för den terrorist som vill iscensätta en show med bomber, granater och blod på röda mattan. Inte bara det att halva Hollywood är här, utan även drygt 4000 journalister (bara OS och herrarnas fotbolls-VM lockar fler) redo att rapportera till alla hörn av världen. Dessutom är Rivieran en region där de främlingsfientliga stämningarna i Frankrike är som störst; här fick högertokan Marine Le Pen sina högsta siffror i presidentvalet häromveckan.
Hur mycket kommer de politiska vindarna att fläkta på Croisetten?
Film är med tanke på den långa produktionsgången den sämsta konstformen för dagsaktuella kommentarer – det kan ta åratal från ax till rulle. Och onsdagens bleka öppningsfilm "Ismaël's ghosts", i regi av Arnaud Desplechin, var inte mycket att skriva hem om, en typiskt fransk film om ett manligt konstnärsgeni och hans kvinnor.
Men redan den första filmen i tävlingen om Guldpalmen var ett starkt politiskt ställningstagande – om än mellan raderna. Ryske regissören Andreij Zvjagintsev hamnade rejält på kant med Putinregimen för sin satiriska "Leviathan" 2014, och han utvecklar tematiken i "Loveless". På ytan är det en film om sökandet efter en 12-årig pojke som flytt från ett splittrat hem, men under ytan frustar berättelsen av vrede över ett kärlekslöst, alienerat och narcissistiskt Ryssland där alla relationer handlar om pengar och status.
Bland kommande filmer märks österrikaren Michael Hanekes "Happy end" (ironisk titel? jawohl!), som enligt förhandsrapporterna skildrar en välbärgad fransk familj som blundar för den pågående flyktingkatastrofen. Ungraren Kórnel Mundruczó ("White god") kombinerar surrealism och socialrealism i "Jupiter's moon", om en papperslös flykting som kan levitera. Tyskturkiske Faith Akin ("Mot väggen") har gjort "In the fade" om en kvinna i Hamburg som hämnas ett terrordåd.
Även Ruben Östlund vill röra om i samtidsdebatten med "The square" . Det är sjutton år sedan en svensk film tävlade om Guldpalmen (år 2000 var det två: Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" och Liv Ullmanns "Trolösa") och förväntningarna i svensklägret är febrigt uppskruvade inför världspremiären på lördag. "The suare", med bland andra Claes Bang ("Bron") och Elisabeth Moss ("Mad men"), sägs vara Östlunds roligaste film hittills och tycks vara en satir om fake news, då den kretsar kring en konsthall som genom chockutspel lyckas lura medierna i fällan att skriva om den senaste utställningen. Östlund hoppas att inte bara medierna ska känna sig träffade, utan även den festklädda premiärpubliken – som ska bjudas på plågsamt pinsam humor om de kulturella koderna i konstens finrum. Och så utlovar han någon form av upptåg med apor på röda mattan. Vi får se om säkerhetsvakterna går med på det.
Läs alla artiklar om: cannesfestivalen 2017
Gå till toppen