Huvudledare

Ledare: I skuggan av ett mord.

Bröderna Robin Dahlén och Christian Karlsson, som pekats ut för att ha dödat fyraårige Kevin i det uppmärksammade fallet i Arvika 1998, mellan pappan Weine Karlsson och mamman Annika Dahlén.Bild: Noella Johansson/TT
Presskonferensen var känsloladdad. Och kanske skrevs denna fredag också ett nytt kapitel i svensk kriminalhistoria.
"Det är en stor befrielse att det här kommer ut", sade Christian Karlsson, en av de två bröder som på lösa grunder gavs skulden för mordet på fyraårige Kevin i Arvika 1998.
Kevin hittades död i vattnet på sommarlovets sista dag. Vid en presskonferens ett par månader senare pekades de två bröderna, då fem och sju år gamla, ut som gärningsmännen. Enligt polisen hade de erkänt. Därmed ansågs fallet avslutat. Pojkarna var hur som helst för små för att kunna ställas till svars.
Men något verkligt erkännande var det aldrig tal om. Och det fanns inga vittnen. Ingen teknisk bevisning.
Efter att fallet uppmärksammats av både SVT och DN har åklagare beslutat att återuppta förundersökningen.
Att i SVT:s dokumentär se de inspelade polisförhören är plågsamt. Pojkarna pressas, emellanåt i flera timmar, ensamma, utan målsägarbiträde och ofta utan att ens ha en förälder närvarande.
Julia Korkman, docent i rättspsykologi vid Helsingfors universitetssjukhus och expert på förhör av barn, underkänner helt Arvikapolisens metoder:
"Man torterar dem i många, många, många omgångar. De har suttit i långa, långa förhör, och han [förhörsledaren] har absolut inte godkänt deras version utan tvingar dem att berätta sådant som de har försökt säga inte stämmer."
Under utredningen fungerade psykologiprofessorn Sven Å Christianson som bollplank. Christianson är känd för sina teorier om förträngda minnen och hur dessa kan lockas fram. Han har medverkat i rader av polisutredningar – bland annat mot den påstådde seriemördaren Thomas Quick, ett annat omtalat svenskt rättsfall som så småningom föll ihop som ett korthus.
Christianson slåss idag för sin personliga och akademiska heder. Vilken roll han spelat för att de två pojkarna pekades ut som skyldiga till mord är alls inte utan intresse. Men det är polis och åklagare som är ansvariga för de beslut som fattas i en förundersökning. Om de väljer att ta intryck av kontroversiella psykologiska teorier är ansvaret deras, inte teoriernas upphovsman.
Inget rättssystem är hundraprocentigt. Felaktiga domar och beslut går aldrig att undvika helt. Men de missgrepp som avtäckts i fallet Kevin framstår som så allvarliga och omfattande att det som utomstående är svårt att förstå hur en polisutredning kan hamna så snett.
En liten pojke är död. För hans anhöriga, som en gång trodde att de fått svar, har alla frågor återvänt. Mördaren går fri. Även om förundersökningen har återupptagits är utsikterna att nu – snart två decennier senare – lösa gåtan inte de bästa.
Två unga män har under större delen av sina liv levt i skuggan av ett mord. Svävat i ovisshet om sin egen skuld. Och med vetskapen om att andra såg dem som mördare.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta sig in i deras och den övriga familjens situation. Är de oskyldiga kan det som drabbat dem aldrig göras ogjort. Men de kan ges upprättelse.
Om och hur rättsväsendet ska lyckas vinna tillbaka allmänhetens förtroende efter vad som alltmer liknar ett haveri, är en annan, minst lika viktig och svår fråga.
Läs alla artiklar om: Kevinfallet
Gå till toppen