Det är inte direkt förvånande att det är just en fransk familjefilm som presenterar en enda kvinnlig karaktär, vars främsta uppgift är att vara skör, skön och slank, räddas av hjältekillarna och dessutom smälta som vax (hon är passande nog gjord av vax), trots att det är hon som är smartast och mest påläst och egentligen äventyrets allra största hjälte. Nåväl. Med det sagt så är filmen om den ofrivillige månvaktaren en vacker historia om mörker och ljus, dag och natt, ont och gott och hur vi alla måste samspela för att vi – och vår planet – ska överleva.

Var 350:e år är speciellt. Då är det nämligen dags att välja nya väktare till solen och månen. Det är mest en rutinmässig process som går ut på att solstrålarna, respektive ett lite gulligt och underligt djur väljer ut de två kandidater som redan valts ut av sina föregångare. Men den här gången blir det tokigt. Medan solstrålarna väljer den biffige, guldgule, narcissisten Sohone, precis som planerat, så springer djuret i sin tur envist fram och buffar på den lilla pojkfaunen Milo, istället för den tilltänkte Leeyoon.

Naturligtvis börjar det inte så bra för Milo och när sedan Sohone på grund av sin fåfänga låter sig luras på villovägar, så dröjer det inte länge innan de onda krafterna gör allt för att släcka både sol och måne.

Men inte ens den ondaste är ond av naturen i denna berättelse, som saknar högtempo, oneliners och 3D, men istället bjuder på fantasiväckande figurer, magiskt skimmer och lockande naturhemligheter.