Kultur

Rundgren gör alla från Robyn till Donald Fagen till sina leksaker

Todd Rundgren

ALBUM. White knight

Om sin största hit skrev han att den placerade mig i middle of the road. Att fara fram där blev rätt snart tråkigt, så jag tog sikte på diket.
Det där var egentligen Neil Young, men orden stämmer ännu bättre på Todd Rundgrens förhållningssätt sedan han i början av 1970-talet hamnade på listorna med klassikern "I saw the light". Till skillnad från den dubbelt mantals­skrivne Young har Rundgren aldrig haft ett högkvarter att återvända till för att slicka sina sår.
Var hör Rundgren hemma? Överallt och ingenstans.
Han har kastat sig huvudstupa in i phillysoul och powerpop, EDM och prog, new wave och gammelmansblues, spartanskt arrade pianoballader och fusion. Ingen av mina andra favoritartister är lika spännande eller lika irriterande att följa. Hans sentida fascination för Skrillex har inte skänkt världen något gott, men albumet han gjorde med Hans-Peter Lindstrøm 2015 och kallade "Runddans" är elektronisk psykedelia av hög klass.
Nya studioalbumet – hans 25:e om man inte räknar in ett tiotal han gjort som ledare för andra projekt – är ett samarbete med så vitt skilda artister som Robyn, Trent Reznor, Donald Fagen, Bettye Lavette, Joe Satriani och Michael Holman.
Fast ordet "samarbete" är missvisande. Tänk er snarare att han skrivit, arrangerat och rattat fram musiken i sin egen studio, ensam och utan distraktioner, och så har han skickat ut ett dussin inbjudningskort till lika många sessioner. Gästen för kvällen har drogats med musik och manisk energi, och när Rundgren fått in dem på sin våglängd samplar han deras talang och personliga uttryck.
Utfallet är lika ojämnt som stilmässigt spretigt. Man får nog säga att det ingår i konceptet. Och, jo: den stundtals rätt låga nivån hör till albumets styrkor. Detta är en av de toddigaste plattorna i hela disko­grafin.
Enstaka spår är hur fina som helst. Den hetsiga "This is not a drill", med Satriani och rytmsektionen Kasim Sulton/Praire Prince. Piggt popiga "Let's do this" med Moe Berg. "Chance for us" med Daryl Hall, som hör till den äldre bekantskapskretsen. Todd producerade 1974 Hall & Oates album "War babies", som typiskt nog är den mest fängslande men långt ifrån bästa i duons katalog.
Donald Fagen sjunger "Tin foil hat": ett välkommet skämt på Donald Trumps bekostnad, om än nästan lika billigt som trummaskinen.
Mer albumtypisk är den dova syntpopen i solo­numret "Fiction" och låten som Robyn sjunger: "That could have been me". Funktionell pop, varken mer eller mindre.
FLER TIPS
Grizzly Bear: Mourning sound (singel)
Sparks: What the hell is it this time? (singel)
Max Jury: Afternoon tea (singel)
Gå till toppen