Kultur

Malena Forsare: Dominique omfamnade den lidelse till vår planet som operan Aniara saknar

Tina Højlund som Isagel i "Aniara". Operan ges på Malmö opera t o m 7 juni.Bild: Malin Arnesson
Vi körde hem genom skogarna som gränsar mellan Blekinge och norra Skåne. Det råder en speciell sorts skärpa i mötet mellan träden och det dalande ljuset i de här trakterna om våren, och just ett sådant gungande spjut följde bilens rörelser. Fast klarheten i vår uppmärksamhet hade inte bara med den svala majkvällen att göra, utan hörde samman med det vi just bevittnat. Ibland vet man det samtidigt som det sker: vi kommer aldrig att glömma det här.
Harry Martinson föddes i Jämshögs socken, i det som idag heter Olofströms kommun. Det var också i Olofströms ishall som hans versepos ”Aniara” för precis tjugo år sedan sattes upp som konsertföreställning i Carl-Axel Dominiques känsliga tonsättning. Scenen var riggad som ett rymdskepp. Marinens musikkår hade mönstrat på och i kajutan trängdes en samling kvinnliga solister, som under ledning av Monica Dominique jammade med Tommy Körbergs berättarvittne. Tillsammans med musiken skapade ishallens kyla känslan av att träda in i Aniara.
Aniara har undertiteln ”en revy om människan i tid och rum” och har alltsedan publiceringen 1956 inspirerat konstnärer inom många olika genrer. Den har blivit teater, popmusik och seriemagasin; i höst kommer en ny spelfilm. Men det mest kända exemplet är fortfarande Karl-Erik Blomdahls och Erik Lindegrens rymdopera, som med sitt utmanande tonspråk hade framgångsrik urpremiär 1959. I Stefan Johanssons aktuella uppsättning på Malmö opera går det att skapa sig en bild av originalet: den experimentella musiken med mimabanden, librettot som framförs av en stramt arrangerad kör och Birgit Åkessons ursprungliga koreografi, som låter piloten Isagel röra sig med sträckta vrister i mjuk spegelverkan.
Operan skapades av 50-talets konstnärliga spjutspets och har sedan dess behållit sin kultstatus. Men med Dominiques jubilerande konsertversion i åtanke skapas intressanta perspektiv på operan, som åskådliggör ett avstånd från författarens egen Aniara. Faktum är ju att poeten själv inte var förtjust i Blomdahls tolkning, något som åskådliggörs i en ofta återberättad historia där poeten och tonsättaren åt lunch tillsammans. Några byggare var i färd med att bila upp asfalten intill restaurangen och när det var dags för snapsen ska Martinson ha fällt kommentaren: ”Jag visste inte att Blomdahl skrev snapsvisor också”.
Det säger något om hur lång väg som löper mellan markkontakten i Martinsons dikt och Blomdahls avantgarde. Men även Lindegrens libretto håller avstånd från ursprungstexterna: kvar av Aniara finns bara brottstycken och den undersköna gestaltningen av Doris dalar är helt utraderad.
Den oförglömliga konsertföreställningen kom till delvis som en konsekvens av detta. Carl-Axel Dominique tog fasta på begreppet ”revy” och lyckades därigenom omfamna den lidelse till vår planet som operastycket saknar. Han valde också att lägga sig tätt inpå Martinsons egen ordvärld genom att låta melodierna löpa längs med dikterna. Men faktum är att Dominique-versionen aldrig – trots att den nynnar fram mitt i Martinson-land och fyller tjugo år i år – fått samma uppmärksamhet som operastycket. Det förtjänar den.
Gå till toppen