Kultur

Mattias Oscarsson: Så bra är Ruben Östlunds "The square"

Guldpalmen? Nja. Förväntningarna är uppskruvade i svensklägret i Cannes över Ruben Östlunds "The square", den första svenska filmen i huvudtävlingen på 17 år, men riktigt upp i palmtoppen klättrar nog inte filmen.
Men "The square" är definitivt regissörens mest ambitiösa satsning hittills, med några surrealistiska och spektakulära scener med Stockholms slott som konstmuseum, en halshuggning av Karl XIV Johans staty, och en utflippad schimpansperformance på en invigningsgala.
Den satiriska humorn – riktad främst mot konstvärldens floskler och lättlurade medier – landade rätt under fredagsskvällens pressvisning, och filmen möttes med artiga, men knappast översvallande, applåder. Recensenterna i branschtidningarna hyllade enskilda scener och den djärva debattviljan, men hade också invändningar på den långa speltiden (2.23) och att att "The square" som helhet känns splittrad.
I förväg har det pratats mycket om stjärnorna Elisabeth Moss ("Mad men") och Dominic Wests ("The wire") medverkan, men de gör egentligen biroller. Det här är helt och hållet Claes Bangs film. Den danske skådespelaren, känd från "Bron", är Christian – chef för konstmuseet X-Royal Museum, inhyst i Stockholm slott (filmen utspelar sig i en parallell verklighet där den svenska monarkin har avskaffats).
När Christian blir bestulen på sin mobiltelefon och plånbok under förödmjukande former sätter det igång en händelsekedja som hotar hans position som kulturell alfahanne. Här finns också en Hugo Rask-doftande kärlekshistoria insmugen, men "The square" är inte främst ute efter att dra byxorna av kulturmannen. Östlund vill diskutera större frågor.
Christian är visserligen självgod, men ingen karikatyr. Han tror på konstens kraft i samhällsdebatten, och vill uppmärksamma bristen på tillit och trygghet. En upplyst kvadrat på torget framför museet – titelns "The square" – är en del av projektet, en plats där den som behöver hjälp kan ställa sig. Men frågan är om inte detta försök att ruta in problemen mest handlar om att döva kulturelitens dåliga samvete. Christian värnar om de svaga, de uteliggare och tiggare han gärna ger en slant i vardagen, men när det handlar om verkliga möten och konflikter över klassgränserna, något som kostar på mentalt, fegar han ur och flyr sitt ansvar. På samma sätt vågar inte heller människorna i hans omgivning – konstnärer, pr-folk och journalister – tänka utanför boxen.
Flockmentalitet och brist på civilkurage. Fattiga och rika. Rollspelet mellan könen. "The square" tar upp teman som Östlund avverkat i tidigare filmer, och precis som innan känns han stundom som en magister som ritar upp tydliga moraliska och sociologiska dilemman för oss på den svarta tavlan. Men för varje film blir tilltalet lättare, luftigare och mer levande. Den tidigare så strama estetiken med fast kamera har luckrats upp, och i "The square" läggs ett sockerhölje på den beska medicinen i form av en publikfriande apa och Bobby McFerrins Bachtolkningar.
Guldpalmen? Nja. Men kanske nästa gång.
Läs alla artiklar om: cannesfestivalen 2017
Gå till toppen