Kultur

Ytan allt och inget

Ana Rebordao, "Sopro", stillbild från videoperformance.Bild: Galleri Thomas Wallner

Ella Tillema, Skräcken

Ana Rebordão, Sopro Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 4/6.
Ella Tillema har valt Ingrid Sjöstrands dikt ”Elda under din vrede” som motto. Men måleriinstallationen andas mer stillhet än raseri. Är det något jag inte ser?
Mellan två långa blå målningar med barn har hon målat en cirkel på golvet. Då jag står i mitten öppnas bildernas hav och himmel oändligt. Krusiga vattenytor känns i suveränt måleri. Vrider jag mig ett kvarts varv i cirkeln står jag öga mot öga med Tillemas självporträtt. Men först går jag in till Ana Rebordãos videoperformance. De påminner om målningar i klärobskyr. Mörka, vackra. Stilla, tills smällen från en brödrost avbryter, och hon aggressivt börjar skrapa en bränd brödskiva med en kniv.
Rebordão agerar nästan orörligt i sina videor. Hon gräver med fingrarna i lera, kokar ägg på ett primuskök. Kroppen är redskapet och hennes mörka humor skapar faktiskt en känsla av hot. Som då hon oberört häller det heta äggvattnet på en ensam pensé i samma violetta ton som hennes klänning. Aj, det gör ont! Hennes scener verkar visserligen lugna, men klärobskyren är ett kroppsmörker med både leda och raseri under de mjuka färgerna. Tillsammans blir de ett slags självporträtt.
Tillbaka till självporträttet av Tillema. Jag minns hennes kaxiga ”Det här är bara början”, där hon stod med bössan i näven. Det var en klassisk komposition precis som nu, fast i dag håller hon pensel och palett. Hon ser sig i spegeln och ur en kall bakgrund målar hon fram kroppen för att nå kulmen med händernas varma karnation. Runt bildens kanter har hon målat en reflekterande intensiv röd färg, som får mig att tänka på adjektivet ”rosenrasande”.
Spänning kan vara lågfrekvent. Det var alltså detta jag inte såg först, när jag missade de djupa strömmarna på grund av lugnet på ytan. Samma sak gäller Rebordãos videor, som har så mycket av måleriets sublimaste färgytor.
Tillema och Rebordão parallellt är ovanligt lyckat. Båda behärskar ytan, men ingen nöjer sig med den.
Gå till toppen