Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Löfven, Lövin och Lööf? Bara fantasin sätter gränser.

Bild: Riber Hansson
Det gröna språkröret Isabella Lövin vill släppa in Centerpartiet och Liberalerna i regeringen efter valet nästa år.
”Ja, jag tycker att dagens blockpolitik är helt förlegad”, säger hon till Expressen.
Hon är inte vilken miljöpartist som helst. Lövin är klimat- och biståndsminister – och vice statsminister.
Viljan inom regeringen att samarbeta med liberala krafter i mitten stressar Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Givetvis. Inte enbart för att Sjöstedt, enligt TT, fruktar att regeringen ska bedriva höger- istället för vänsterpolitik, utan för att hans eget V riskerar att ställas offside i svensk politik.
Vilket skulle vara en nåd att stilla bedja om.
Egentligen är den nya, gröna inviten inte alls konstig. Gång på gång har även statsminister Stefan Löfven (S) öppnat famnen och välkomnat Jan Björklunds L och Annie Lööfs C. Inte för att firma Löfven och Lövin älskar Lööf och Björklund. Utan för att de rödgröna har en skriande brist på alternativ:
Regeringspartierna S och MP har bara 138 av riksdagens 349 mandat. Det är långt kvar till majoritet. Och det märks.
Den rödgröna regeringen hankar sig fram. Den förlorar omröstningar i kammaren och drar ofta tillbaka förslag redan på planeringsstadiet inför risken att få sin politik skjuten i sank inför öppen ridå.
Ytterligare en mandatperiod med en så svag regering – dessutom stödd på V – gagnar ingen. Definitivt inte Sveriges framtid. Något måste förändras.
Men vad ska göras? Eller snarare, vad kan göras?
Sveriges nya politiska landskap är stökigt. Två politiska läger blev tre block; de rödgröna, alliansen och SD. Nu tycks positionerna ändras igen, med ett block till vänster (S+MP+V), ett liberalt (C+L), ett konservativt (M+KD) och nationalistiska (SD) – där två block lär tvingas samarbeta för att producera majoritetspolitik.
Ett alternativ är Löfvens och Lövins idé, att (S+MP) utökas till (S+MP+C+L). Den stora fördelen vore att dessa fyra partier skulle kunna locka fram varandras liberala reflexer och mötas i en konstruktiv och ansvarsfull socialliberalism, precis som alliansregeringens politik 2006–14 innehöll tydliga liberala stråk. Tanken är tilltalande.
Frågan är hur det skulle gå med personkemin. Annie Lööf (C) är inte kompatibel med Stefan Löfven (S), och Jan Björklund (L) har, för att uttrycka det milt, inga problem att hålla tillbaka entusiasmen inför Miljöpartiets politik – en politik som direkt konkurrerar med C.
Faktum är att regeringen kan komma att se ut på ett antal olika sätt efter valet den 9 september 2018.
När Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin i tisdags i en virvlande spekulativ Vem-tar-vem-dans gick igenom regeringsalternativ 2018 landade hon på elva tänkbara.
Men det finns fler ändå.
Spelbolaget Unibet radar upp 24 spelbara politiska koalitioner för den som är sugen på vadslagning.
Häromdagen var, enligt Unibet, en alliansregering (M+L+C+KD) trots allt det mest troliga alternativet, med ett odds på 3,25 gånger insatsen. Den mindre troliga konstellationen (S+SD) gav 126 gånger pengarna.
Det är dock inte nödvändigt att bredda en regering så att det blir en majoritetsregering. Huvudsaken är att underlaget för regeringen breddas.
Minns att S under många år och i många omgångar styrt i minoritet, genom att söka stöd i riksdagen för sina förslag.
Minns att Ola Ullstens rent folkpartistiska regering 1978–79 byggde på enbart 39 av riksdagens 349 mandat.
Minns att Thorbjörn Fälldins tredje regering, 1981–82, innehöll ministrar från enbart C och FP – dagens L.
Jimmie Åkesson (SD) upprepade sin favoritfråga i SVT:s partiledardebatt förra söndagen:
Vem ska Annie Lööf (C) regera med om hon nu inte vill prata med SD?
Lööf borde ha fantasi nog att svara.
Det kan vara (M+C+L) med stöd av S. Det kan vara (C+L) med stöd av ömsom (S+MP), ömsom (M+KD). Eller så kan (M+C+L) stöda (S+MP). Varför sätta gränser för fantasin före valet?
Huvudsaken är att blockpolitiken, denna lamslående politiska tvångstanke, bryts upp.
Varför?
Därför att blockpolitiken nått vägs ände – utan parlamentarisk majoritet blir angelägna reformer svåra. Dessutom riskerar den att tvinga fram något av två alternativ som är föga moderna och lockande: ett kollektivistiskt illrött eller ett tillbakablickande konservativt.
Utan blockpolitik kan vägen öppnas för en framtidsoptimistisk liberal linje med tonvikten i politikens mitt.
Gå till toppen