Jag förälskar mig i Sasha Jensen, eller Sophia, som hon egentligen heter. Genom en inre, ömsom sarkastisk, ömsom vemodig flödesmonolog flanerar hon, sitter på barer, dricker drinkar. Oftast för många. Det är 30-tal i Europa, i Paris. Hon bor i billiga hotellrum, blickar tillbaka på ett olycksladdat förflutet, det barn hon förlorat. Paris, där det hände, triggar minnena. Det är svårt, svart. Mitt i alltsammans ligger hon vaken och flängtar efter att få håret färgat. Vilken nyans?