Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Kalle Lind: Lennart Hyland skapade svensk etermedia – även om han trampade på tår

Det händer att jag tänker på Lennart Hylands byst. Några år efter den legendariske radio- och tevemannens död ställdes en bronsavgjutning av honom på Oxenstiernsgatan i Stockholm, precis mittemellan radio- och tevehuset.

Lennart Hyland född 1919 – Hyland Lennart journalist radio TV Porträtt 1991.Bild: Urban Brådhe
I sin biografi över Hyland följer journalisten Lars Ragnar Forssberg bystens väg från denna symboliska plats, där även allmänheten hade tillgång till den, till ett undanskymt atrium i en bortglömd del av tevehuset där bara tjyvrökande kameramän någon gång råkar se den.
Ingen vill ta på sig ansvaret, men bysten har flyttats på någons initiativ. Någon som inte stod ut med tanken på att Hyland, som enligt samstämmiga uppgifter hade sina sidor, skulle få trona på hedersplats. Någon som tyckte att Lennart varit taskig någon gång på 1970-talet.
Man kan tycka vad man vill om de hejiga tjoochtjimprogram Hyland gjorde under sin fyrtioåriga gärning, men han var en av dem som skapade svensk etermedia. På femtiotalet kunde man se hur vattenförbrukningen i landet sjönk när Hyland ledde Karusellen i radio. På sextiotalet var Hylands hörna i teve en lägereld där folket värmde sig framför statsministerintervjuer och muntra upptåg. På sjuttiotalet ledde han Go’morron Sverige, ett helt nyskapande koncept: teve på lördagsmorgonen!
Hade inte Hyland gjort det så hade väl någon annan gjort det, men nu var det onekligen han som gjorde det. Det är inte bara missunnsamt att förvägra en pionjär ett minnesmärke, det är också att aktivt bidra till historielösheten.
Jag skiter i om Lennart Hyland levde rövare i SVT-korridorerna. Det jag bryr mig om är att dagens kulturskapare och –konsumenter ska förstå att det finns ett då, en början, ett startskott, att ingenting skapas i vakuum. Envisas vi med att låta något så futtigt som känslor stå i vägen så kommer ingen historia någonsin att skrivas. Ska vi bara minnas de goda, moraliskt oförvitliga människorna, de som aldrig stod på någons tår och aldrig däckade i något omklädningsrum, så kan vi lika gärna låta trycka blanka historieböcker.
Läs alla artiklar om: Kalle Linds krönikor
Gå till toppen