Knappt halvvägs in i Lion Feuchtwangers roman "Oppermanns" finns en scen som är omöjlig att glömma. Det är nyårsafton 1932 och ett par judiska vänner sitter i Berlin och läser högt för varandra ur "Mein Kampf". De skrattar så att ”det ekar mellan väggarna”. Innehållet är så befängt, så barnsligt, att de inte kan göra något annat än flina åt eländet. Vännerna frågar sig om denne gaphals, denne politiske bondfångare, kan åstadkomma något beständigt. Nej, omöjligt, blir svaret. På sin höjd kan han sluta som utropare i något marknadsstånd.