Knappt halvvägs in i Lion Feuchtwangers roman "Oppermanns" finns en scen som är omöjlig att glömma. Det är nyårsafton 1932 och ett par judiska vänner sitter i Berlin och läser högt för varandra ur "Mein Kampf". De skrattar så att ”det ekar mellan väggarna”. Innehållet är så befängt, så barnsligt, att de inte kan göra något annat än flina åt eländet. Vännerna frågar sig om denne gaphals, denne politiske bondfångare, kan åstadkomma något beständigt. Nej, omöjligt, blir svaret. På sin höjd kan han sluta som utropare i något marknadsstånd.

En månad senare är Adolf Hitler rikskansler, utnämnd av rikspresident Hindenburg för att skapa stabilitet i landet.

Lion Feuchtwangers roman är en rak och skrämmande skildring av den blixtsnabba omvandlingen av Tyskland från hösten 1932 till våren 1933; från Weimarrepublikens liberala demokrati till Tredje rikets totalitära och antisemitiska stat. Stilistiskt ligger den närmare journalistiken än skönlitteraturen. Då och då haltar gestaltningen och vissa scener är övertydliga. Men det har inte så stor betydelse. "Oppermanns" är snarare ett samtida dokument än en litterär prestation, ett vittnesmål nedtecknat i all hast.

Lion Feuchtwanger, själv jude och berömd författare, färdigställde manuset i exil på Franska Rivieran sommaren 1933. Redan samma höst låg den på bokdiskarna runt om i Europa, översatt i expressfart. På svenska kom den till julhandeln samma år i Karl Fägerstens rappa språkdräkt.

Nu finns romanen i en reviderad nyutgåva med ett matnyttigt förord av Per Svensson.

Det är, tyvärr, en roman som talar rakt in i vår tid, en aktuell skildring av hur lögner och hat kan förvrida ett samhälle på bara några månader.

I centrum för handlingen står de fyra judiska syskonen Oppermann. Välbärgade och väletablerade, en naturlig del av societeten i Berlin sedan decennier. Men också en förhatlig del av eliten. För de ”folkliga”, alltså nationalisterna och nazisterna, står familjen för allt som är förljuget och förvrängt i det tyska samhället. Om bara Oppermanns och deras likar kunde försvinna skulle folket åter kunna blomstra.

Känns resonemanget igen? Självklart. Folket mot eliten har återigen blivit en populär retorisk figur, upprepad i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Lion Feuchtwangers roman börjar stillsamt. Hösten 1932 är nazisterna fortfarande ett skämt, en samling dårar som slåss, ljuger och spelar viktiga. Ingen verkar riktigt ta dem på allvar. Åtminstone ingen av Lion Feuchtwangers romanfigurer. Istället skrattar de och skakar på huvudet, precis som i scenen med högläsningen ur "Mein Kampf". Det är ju så lätt att se igenom dumheterna och lögnerna, det är ju så lätt att plocka isär argumentationen. Vem kan på allvar tro på konspirationerna? På 2Sions vises protokoll"? På dolkstötslegenden?

Men syskonen Oppermann förstår inte att de bedömer de folkliga efter fel måttstock. De tror på saklig och kritisk granskning. De tror att nationalisterna och nazisterna ska bedömas rationellt, att deras påståenden och önskningar ska synas efter sin faktiska relevans.

Det är kusligt att följa syskonens optimism. Länge tänker de att allt ska ordna sig; att trollen snart ska spricka, att antisemitismen bara är taktik, att samhället snart ska återgå till det normala. En av bröderna i syskonskaran uttrycker förhoppningen strax efter att Hitler blivit rikskansler: ”De folkliga använde antisemitismen som propagandamedel. Det är möjligt, ja sannolikt, att de nu, vid makten, ska komma att avstå från detta medel som överflödigt och ekonomiskt skadligt.”

Sakta går det upp för medlemmarna i familjen Oppermann att de folkliga inte alls bryr sig om sanningen; att det enda som betyder något för dem är övertygelsen, att de hatar för att de vill hata, att antisemitismen inte är ett medel, utan själva målet.

Under tilltagande skräck blir familjen föremål för nazisternas hatkampanjer. Vägen till gaskammaren ligger öppen.

Inget av detta är nytt. Tredje rikets uppgång har skildrats så många gånger att historien har förlorat en del av sin kraft. Trots det är Lion Feuchtwangers roman mer än läsvärd. Den är en skarp och klaustrofobisk skildring av hur lätt en liberal demokrati kan smulas sönder.

Framför allt visar Lion Feuchtwanger hur svårt det är för ett öppet samhälle att hantera politiker och rörelser som sätter affekterna före eftertanken. Med fin känsla för de små detaljerna gestaltar han hur lögnerna dag för dag bryter ner det offentliga samtalet och öppnar upp för det irrationella hatet. Till slut går hela systemet i baklås. När det inte längre finns någon sanning återstår bara det nakna våldet.

Just här blir Lion Feuchtwangers roman relevant även idag. Den blir en påminnelse om hur farligt det är att bedöma högerradikala och fascistiska idéer efter samma skala som andra politiska idéer.

En fråga inställer sig: Går det att diskutera med den som valt lögnen framför sanningen, känslan före förnuftet?