Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Döva slutar aldrig att säga hur döva känner sig

Samhällets makthavare måste visa större respekt för dövas språk och värdegrund, skriver skribenterna.Bild: SUSANNE KARLSSON
Den 14 maj 1981, känd som teckenspråkets dag då det svenska teckenspråket godkändes som undervisningsspråk, kom en bok ut.
”Men vafan!” av Kristoffer Kold Erlandsen berättar ur elevperspektiv om Specialpedagogiska skolmyndighetens (SPSM) skola Östervångskolans flytt till Tunaskolan. Flytten har tidigare fått kritik. Det finns även finns parallella problem på de andra dövskolorna i Sverige.
Vi kan titta på Birgittaskolan som ligger i Örebro. Där är framtiden oklar. Eleverna från skolan demonstrerade i våras och protesterade mot att skolan skulle slås ihop med en kommunal skola.
I boken kan man läsa om hur elever visar på brister i den nya skolmiljön och språkmiljön. I samtal med skolledningen och SPSM får de inget gehör. Istället arbetar skolledningen för att tysta eleverna. De får uttala sig i en artikel, som skolledningen sedan ser till aldrig publiceras.
Vad får eleverna för bild av demokratin? undrar en besviken före detta elev på en av SPSM:s skolor för döva. Teckenspråkets Röst ber härmed SPSM att köpa boken och läsa den, och sedan återkomma med svar.
Budskapet är att man måste förstå och lyssna ordentligt på eleverna. Utan rätt attityd till och respekt för dövas värdegrund och språk kommer döva alltid att bli överkörda av makthavarnas hörselnormativa inställning.

Isabel Engwall och Rebecca Jonsson

Teckenspråkets röst
Gå till toppen