Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Fairooz Tamimi: Fairooz Tamimi: ”Vi har en parallell ekonomisk verklighet i Sverige.”

Hur är det ställt med taxichaufförers arbetsvillkor?Bild: Claudio Bresciani / TT
För några månader sedan uppmärksammades en forskarrapport om ett parallellt samhälle under uppbyggnad av Muslimska brödraskapet. Det väckte reaktioner. Själv ser eller läser jag dagligen om till exempel könsapartheid på bussar eller könssegregerade simlektioner, vilket väcker frågan om inte detta är symptom på ett parallellt samhälle.
Jag blev starkt påmind om detta när jag besökte Arbetarfilmfestivalen i Malmö som hade organiserats av Råfilm, en ung organisation som är liten i storlek men inte i ambition. Festivalen överraskade på flera nivåer, filmernas konstnärliga och innehållsliga kvalitet, panelsamtalen samt erfarenheten och tyngden hos paneldeltagare från olika delar av världen. Under ett av samtalen fick vi höra tre mycket inspirerande historier, den första av Talat Bhat som berättade om hur han som ung jobbade för endast 6000 kronor i månaden på den svenska färjan Birger Jarl, fjorton timmar om dagen och sju dagar i veckan i 21 månader utan en enda semesterdag.
Den andra historien kom från Daria, en ung polska som kom till Sverige för tre år sedan och arbetade på en restaurang för 50 kronor i timmen och såg tre olika löneskalor, en för svenskar, en för övriga EU-medborgare och en för icke EU-medborgare. Då började en lång resa av kamp mot diskriminering och orättvisor. Hennes serieroman Wage Slaves om den fackliga kampen gavs ut på svenska förra året. All heder åt dig, Daria!
Den tredje historien kom från Mohammad Taj, en busschaufför med ursprung från Kashmir som blev den första icke-vita ordföranden för Storbritanniens fackliga centralorganisation TUC. Det var chockerande att höra honom berätta om diskrimineringen av invandrare inom facket.
I den fantastiska dokumentären Taxiklubben av Johan Palmgren fick vi dessutom följa Allonias Sebhatu, en taxichaufför som jobbade tolv timmar om dagen, men ändå inte kunde försörja sig. Han avskedades då han försökte organisera förarna fackligt.
Alla dessa berättelser var mycket gripande, men Darias var så aktuell att jag var tvungen att fråga mig om svenska fackföreningar anstränger sig för att nå ut till migranter, samhällets mest utsatta arbetare. Är facken villiga att tillhandahålla material på flera olika språk? Är berättelserna endast typiska för traditionella arbetaryrken eller har de relevans även för tjänstemän, exempelvis de som blir utsparkade efter ett års ”anställning” när Arbetsförmedlingen slutar betala 80 procent av deras lön?
Vi har en parallell ekonomisk verklighet i Sverige för tiotusentals exploaterade invandrare. Vad händer med dem som inte är lika starka som Talat, Daria och Allonias? Är inte exploaterade invandrare lättfångade byten för extremistgrupper som utnyttjar den högst verkliga diskrimineringen och orättvisan de utsätts för? Föder inte parallella ekonomiska verkligheter parallella extremismer, må det vara Muslimska brödraskapet eller Sverigedemokraterna?
Gå till toppen