Kultur

Nino Ramsby borde ha stannat på Instagram

"Nino 16 år", Nino Ramsby.

Nino Ramsby

KONST. Borstahusens konstförening, Pumphusets konsthall. Pågår till och med 2 juli.

Den som följer Nino Ramsby på Instagram vet att han är en skicklig fotograf. Med sinne för både komposition och färgskala. Dessutom ett öga för vilka vardagliga detaljer som gör sig på bild. Mest känd är han förstås som musiker, med etablerad karriär och 20 skivor bakom sig. Bildkonstnär är mer av en nybörjaridentitet: han har kallat sig så endast i fem år. Ingen konstnärlig utbildning, men däremot stort kunnande inom grafisk formgivning och fotografi, ligger till grund för tilltaget.
Som representant för transsexualitet har Nino Ramsby haft stor betydelse. En omtyckt, rentav folkkär och känd person, som inte tvekar att utelämnande berätta om fysiska och psykiska kval inför könsbyte och som dessutom kan formulera sig välfunnet. Jag har inte någonsin hört någon säga ett negativt ord om honom – hur skulle man kunna det? Allt pekar på att han är en ursympatisk person, som dessutom vågat ta sina demoner vid hornen trots att det kostat på.
Men ett framgångsrikt Instagramkonto, ett långt musikerliv eller brett kändisskap måste inte per automatik generera ett spännande bildskapande. Så är det varken för Ulf Lundell, Carolina Gynning eller George W Bush. Inte heller för Nino Ramsby.
Hans bilder, foton processade i Photoshop eller i ”någon galen app i telefonen”, som konstnären säger på pressvisningen, är dekorativa och lockar blicken med diagonala linjer och suggestiva färgövergångar. Ibland har de tecknade tillägg. Motiven hör till konsthistoriens mest utnötta: landskap, djur, växter. Och ett och annat självporträtt – både av konstnären som ung och mer dagsaktuellt.
”Lambergstjärn Karlstad” skulle, med sin folktomma väg intill mörk skog i sepiatonad färgskala och digitalt konstruerad oskärpa, kunna passera som ett Carl Fredrik Hill-landskap – nästan. Men eftersom en strimma skärpa lagts över en klen kommunalbeige bänk intill den mörkt hotande skogen, blir bilden övertydlig: som ett bokomslag för en bok om ensamhet. Eller en affisch i ett emo-tonårsrum.
I ”Gardiner osv.” släpper Ramsby för ett ögonblick favoritmotivet fåglar på flykt. Istället skymtar här ett vitmålat gjutjärnselement, en fläckig tapet och en veckad gardin tunn, nästan drömsk gråskala. Dessutom leker bilden med ögat eftersom alltsammans, effektfullt nog, är i naturlig storlek.
Utställningen är lätt att uppleva som en uppförstorad variant av Nino Ramsbys Instagramflöde. Och nog borde bilderna ha stannat där, för i den här skalan blir de anonyma och utspädda. Utan den måhända skenbara intimitet mellan avsändare och mottagare som telefonskärmen förmedlar, klarar de sig inte.
Gå till toppen