Kultur

Poesin glänser framför prosan

Om våren varm/vild

BOKEN. Skurups skrivarlinje 2016/17.
Poesin är allt skrivandes urkälla – i ett litteraturhistoriskt perspektiv uppstod den århundranden, om inte årtusenden, före prosan. Hos barn kommer poesin samtidigt med språket, medan det sammanhållna berättandet dröjer till långt senare. Det är därför inte förvånande att de unga röster som årligen hörs i skrivarlinjernas antologier oftast glänser just i diktens form – det är ju ofta där skrivandet börjar, lusten till språket väcks, den egna rösten utforskas.
Årets antologi från Skurups skrivarlinje är inget undantag. Trots att prosan rent kvantitativt dominerar är det poeterna som lyser starkast. Evelina Johansson Ed skriver en uppkäftig, rå och semantiskt intrikat poesi på teman som kropp, kvinnlighet och kändisskap – om att posera och bli betraktad.
Eira Bergman Jenssen skriver lakonisk prosadikt där hon zoomar in på verklighetens små skevheter. Som i dikten ”Sims” (en av två referenser i antologin till det generationsspecifika dataspelet i vilket man simulerar ett helt människoliv): ”Idén om att vara ett slags människa. Kanske bära på en väska med utvalda föremål i. Sitta ner på en stol.”
Matilda Fält Skoglund skriver visserligen till formen prosa, men av en flödande, lätt surrealistisk nonsenstyp som kräver en läsart mer lik poesins. I vissa passager kommer jag att tänka på Clarice Lispector i hennes yvigaste stunder.
Bland de rena prosaisterna är Diana Iskra en av de starkaste rösterna. I novellskissen ”Galathea” hinner hon berätta en stor historia på mycket litet utrymme. Berättelsen om en ung kvinna som tillbringar en väldigt varm sommardag i Pildammsparken i Malmö tillsammans med sin farmor är mångbottnad och vacker, och så precis i sin beskrivning av platsen att jag tycker mig vara där. Här finns förstås fler goda stilister – men de får vänta lite med ett omnämnande. Jag hyser ingen tvekan om att flera kommer låta höra talas om sig.
Gå till toppen