Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ett grönt dilemma

Det hade varit olyckligt om de gröna ramlade ut ur riksdagen. För efter nästa val kan svensk politik, mer än någonsin, behöva ett parti bortom den förlamande vänster–höger-konflikten.

Språkröret Isabella Lövin (MP), vice statsminister.Bild: Mats Andersson/TT
Det är ett hårt prövat miljöparti som idag avslutar sin kongress i Linköping. Regeringssamarbetet med Socialdemokraterna kan närmast beskrivas som en utdragen plåga med återkommande reträtter och svekdebatter om allt från Bromma flygplats till statliga Vattenfalls tyska brunkol.
Miljöpartiet, som en gång bildades som ett radikalt alternativ till den etablerade politikens kompromisser och taktikspel, kan sägas symbolisera det svåra i att förena politisk maktutövning med obefläckad idealism.
Redan valresultatet i september 2014 kom som en chock: 6,9 procent. Bara några månader tidigare, i EU-valet, hade partiet samlat drygt 15 procent av rösterna och blivit större än Moderaterna.
Sex miljöpartister tog plats i socialdemokraten Stefan Löfvens rödgröna koalitionsregering. Dessa företrädare för riksdagens mest flyktingvänliga parti fann sig snart involverade i en dramatisk kursomläggning. Hösten 2015, när flyktingkrisen kulminerade, skärptes den svenska asylpolitiken till EU:s miniminivå. Dåvarande miljöministern Åsa Romson, tillika vice statsminister, fällde en tår.
Våren 2016 brast sedan fördämningarna när ett av Miljöpartiets statsråd, bostadsministern Mehmet Kaplan, ertappades med högerextremistiska och islamistiska kontakter och grova uttalanden om Israel. Han tvingades lämna regeringen.
Det blev inte bättre av att en kandidat till partistyrelsen, Yasri Khan, vägrade ta kvinnor i hand.
Plötsligt framstod Miljöpartiet som ett slags progressiv variant av Ny demokrati i början av 1990-talet: ett parti som attraherar stollar, kufar och rättshaverister som inte känner sig hemma i ”normala” partier. De båda språkrören, Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin, svajade som solrosor i blåsten. Romson avgick medan Fridolin, Kaplans främste supporter, av någon outgrundlig anledning fick sitta kvar.
Opinionsraset accelererade och idag hovrar Miljöpartiet – för inte så länge sedan på väg mot positionen som Sveriges tredje största parti – vid riksdagens fyraprocentsspärr. I den senaste sammanvägningen Svensk väljaropinion får MP bara 3,6 procent (Ekot 26/5).
I kommentarerna till Miljöpartiets problem kan man skönja ett stråk av skadeglädje: de gröna placerade sig själva på en moralisk piedestal, men korrumperades tämligen omgående av makten.
Man kan lika gärna vända på frågeställningen och säga att MP, eller i varje fall partiets ledning, verkligen har ansträngt sig för att bära maktens ansvar och visa regeringsduglighet, helt i enlighet med partigrundaren Per Gahrtons doktrin: ”Det är ödesdigert att hoppa av när man ska visa att man är samhällsbärande. Vi ska fan i mig sitta kvar till nästa val.”
Det handlar inte bara om en akut flyktingkris. Alla som följt Miljöpartiets utveckling sedan den trevande starten på 1980-talet kan inte annat än förundras över att ett parti som stått för pacifistiska tokerier i säkerhetspolitiken numera sitter i en regering som i mötet med Vladimir Putins verklighet ökar försvarsanslagen och utvecklar samarbetet med Nato. Det är att ta ansvar. Och det inger respekt.
I en gedigen genomlysning av de grönas dilemma, signerad Claes Lönegård, säger det tidigare språkröret Lotta Hedström (SvD 21/5):
”Miljöpartiet som helhet har inte klarat eldprovet att sitta i regering. Vi behöver starta om och återuppstå ur askan inför nästa val.”
Det är osäkert om kongressen i Linköping har underlättat för Miljöpartiet att likt mytens fågel Fenix resa sig ur förödelsen. Tills vidare kan man bara konstatera att MP har drabbats av ett fenomen som kan beskrivas som ett slags politisk naturlag: det är livsfarligt för små partier att hamna i skuggan av stora.
I valet 1994, när Carl Bildts moderatledda fyrklöverregering förlorade makten efter en mandatperiod, backade de tre mindre borgerliga partierna, FP, C och KD. Endast M ökade.
Året därpå inledde den nya socialdemokratiska regeringen ett nära samarbete med Centerpartiet för att sanera statsfinanserna. I valet 1998 rasade C till 5,1 procent. När Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering fick förnyat förtroende 2010 minskade de mindre allianspartierna medan Reinfeldts moderater gjorde sitt bästa val i demokratisk tid.
Vill man gå längre tillbaka bekräftas mönstret. När centerledaren Thorbjörn Fälldin 1976 bildade den första borgerliga regeringen på fyrtio år samlade Folkpartiet, idag Liberalerna, 11,1 procent av rösterna. Sex år senare, efter fyra borgerliga regeringar, hade FP nästan halverats till 5,9 procent.
I de båda riksdagsval som genomfördes under Tage Erlanders och Gunnar Hedlunds rödgröna koalitionsperiod, 1952 och 1956, krympte Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare.
Miljöpartiets tillbakagång och möjligheten att partiet ramlar ur riksdagen nästa år öppnar nya perspektiv i regeringsfrågan.
Att döma av aktuella opinionsmätningar kan valet 2018 leda till en ännu besvärligare parlamentarisk situation än den som uppstod 2014, då inget av de traditionella blocken kom i närheten av majoritet och Sverigedemokraterna etablerade sig som landets tredje största parti med 12,9 procent.
På den oundgängliga sajten Politologerna, där Sveriges skarpaste statsvetare analyserar det politiska läget, har Henrik Ekengren Oscarsson inventerat situationen ifall Miljöpartiet och Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen och Feministiskt initiativ inte når över fyraprocentsgränsen. Då kommer cirka 750 000 röster, nästan 10 procent, att vara bortkastade i den meningen att de inte ger utdelning i form av riksdagsrepresentation.
Som det ser ut i Oscarssons scenario kan valet den 9 september 2018 leda till en total låsning. Med MP och KD utanför riksdagen skulle det socialistiska blocket med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet få 140 mandat och det borgerliga med Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna 139. Det krävs 175 mandat för majoritet. Eftersom inget av dessa partier vill regera med Sverigedemokraterna, som skulle få 70 mandat, måste det till någon form av oortodox lösning, i första hand mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna. En regering med S, C och L skulle ha 183 mandat bakom sig, en knapp men tydlig riksdagsmajoritet.
Så den kanske viktigaste frågan inför valet är om Centern och Liberalerna är beredda att sätta sig i – eller samverka med – en regering som leds av Stefan Löfven. Liberalernas partiledare Jan Björklund har öppnat för möjligheten (Expressen 10/5), men den måste ändå betraktas som avlägsen. Erfarenheten talar, som framgått, för att båda dessa borgerliga partier skulle straffas hårt av väljarna.
Ett alternativ är en regering med Moderaterna och Socialdemokraterna, en ”stor koalition” som i Tyskland. Den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg har förordat en sådan modell (DN 5/2). Det hade kunnat bli en matematiskt solid lösning, rent parlamentariskt, men den hade samtidigt förstärkt politikens flanker. En så bred koalition skulle göra SD och V till den egentliga oppositionen, två EU-fientliga ytterkantspartier med antidemokratiska rötter. En samlingsregering av denna typ bör sparas för akuta nationella krislägen.
En annan möjlighet, presenterad av statsvetarnestorn Leif Lewin (SvD 6/8/2016), skulle kunna vara en liten vågmästarregering i mitten med C och L, en konstellation som leder tankarna till den så kallade minoritetsparlamentarismen under mellankrigstiden. Varken högern eller socialdemokratin var tillräckligt stark för att på egen hand styra landet. Svaga regeringar avlöste varandra. Ändå kunde viktiga reformer genomföras, mycket tack vare den frisinnade partiledaren Carl Gustaf Ekmans balansakt i mitten; han var statsminister 1926–1928 och 1930–1932.
Men det är osäkert om Liberalerna och Centern skulle våga sig in i ett sådant högriskprojekt. Spåren från Ola Ullstens FP-regering 1978–1979 och Fälldins C-FP-koalition 1981–1982 torde förskräcka.
I detta komplicerade läge föreligger ett särskilt behov av partier som inte sitter fast i gamla motsättningar. De kan fungera som ett slags smörjmedel mellan förut oförenliga block. Miljöpartiet är ett sådant parti. De båda språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin har, väl att märka, på senare tid uttalat sig för regeringssamverkan med Liberalerna och Centern. Och här finns en intressant bakgrund. Efter valet 2002 var en blågrön koalition mellan mittenpartierna och MP snubblande nära. Förhandlingarna var nästan avslutade när centerledaren Maud Olofsson hoppade av. En av Miljöpartiets förhandlare, Lennart Olsen, beskrev samtalen så här:
”Det skilde sig en del från vad vi var vana vid i förhandlingarna med Socialdemokraterna, som ofta kändes som att här gällde det att ta på sig så mycket som möjligt för det egna partiets räkning. En bidragande orsak var säkert att vi fyra partier var mer jämnstora och på likställd fot.”
Det är möjligt att Miljöpartiet har fått nog av regeringsansvar vid tiden för nästa val. Men det hade varit olyckligt om de gröna ramlade ut ur riksdagen. För efter nästa val kan svensk politik, mer än någonsin, behöva ett parti bortom den förlamande vänster–höger-konflikten.
MER ATT LÄSA
Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten (Atlas) av Maggie Strömberg.
Gröna i regering. Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan (Cogito) av Per Gahrton & Angela Aylward.
Rödgrön reda. Regeringssamverkan 1998–2006 (Hjalmarson & Högberg) av Lennart Olsen.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Ekvilibrium. SOM-rapport nr 66 (SOM-institutet) red. Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Solevid.
politologerna.wordpress.com.
Gå till toppen