Hon är känd för sin lågmälda stil. Angela Merkel ägnar sig inte åt överdrifter. Just därför gav det sådant eko när den tyska förbundskanslern på söndagen gav sin syn på det nya läget i världen.
"Tiderna när vi helt och hållet kunde förlita oss på andra är på upphällningen. Det har jag själv upplevt de senaste dagarna. Vi européer måste ta vårt öde i egna händer", sade hon i ett tal i München.
Hon var nyss hemkommen från mötena i Nato och G7 och det råder ingen tvekan om vilka "andra" som avses: president Donald Trumps USA och Storbritannien, på väg att lämna EU. Nu undermineras den världsordning som rått sedan andra världskriget.
Vid Natomötet i Bryssel krävde Trump – än en gång – att samtliga länder inom alliansen raskt måste närma sig målet om att lägga 2 procent av BNP på sitt försvar. Han gav samtidigt inget uttryckligt stöd för de ömsesidiga försvarsförpliktelserna.
I sak är kravet på mer försvarspengar inte svårt att förstå. USA har under lång tid tagit ett oproportionerligt stort ansvar för säkerheten i världen. Men det är förstås djupt beklagligt att Trump hanterar frågan så bryskt inför öppen ridå. Om grundvalarna för Nato villkoras riskerar maktbalansen i världen att rubbas.
Vi måste själva kämpa för vår framtid, vårt öde som européer, konstaterade Merkel.
Tydligare kan det inte sägas att kartan håller på att ritas om. Den västerländska liberala demokratin står under press. Historiskt må det ge obehagliga associationer att Tyskland tar initiativ till upprustning i Europa. Men så länge det sker i enskilda länder – och inom ramarna för Nato och dess närmaste allierade – är det ett självklart steg för att öka säkerheten. Det duger inte att låta ett maktvakuum uppstå när USA militärt tar ett steg tillbaka från Europa.
Även Sverige måste dra försvarspolitiska slutsatser i sammanhanget.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) var tydligt nöjd efter sin resa till Washington häromveckan. Hans amerikanske kollega James Mattis hade bekräftat att USA vid behov skulle stöda Sverige militärt. Gott så, men för landets försvar räcker inte dessa garantier. Dels för att de vilar på informella grunder, dels för att den nyckfulle Trump är amerikansk överbefälhavare.
Upprustningen av det svenska försvaret måste fortsätta. Men framför allt måste Natofrågan upp på bordet, det krävs en gedigen utredning om för- och nackdelar med ett eventuellt framtida medlemskap.
De transatlantiska banden är svagare än på länge. Och det är inte bara på försvarsområdet som Europa måste ta fler initiativ. Krafttag krävs även på andra områden för att värna västerländska intressen och värderingar. Här har EU – med Tyskland i spetsen – en viktig roll att fylla.
Den amerikanske presidenten gör heller ingen hemlighet av vad han tycker om exporten från EU. Nyligen kallade han Merkels handelspolitik för "mycket dålig" och klagade över att Tyskland säljer för många bilar till USA.
Ändå finns väsentligt större stötestenar.
Angela Merkel beskrev förra veckans G7-möte som "mycket besvärligt, för att inte säga otillfredsställande". Diskussionerna mellan de sju rikaste industriländerna, förklarade hon, slutade i läget "sex mot en". Med andra ord var det Donald Trump mot klabbet. De andra ländernas ledare var överens om att förbinda sig till 2015 års klimatavtal. Trump sade sig behöva mer tid för att tänka. Men uppenbart inte så mycket. I ett inlägg på Twitter i helgen lovade han att ge slutgiltigt besked om klimatavtalet denna vecka.
Tyvärr talar det mesta för att Trump – som tvivlar på klimatförändringarna – överger avtalet.
Utan samarbete från USA:s sida blir det svårt att nå de uppsatta utsläppsmålen. Men det är ingen ursäkt för att låta bli att försöka.
EU-länderna bör naturligtvis fortsätta att eftersträva goda relationer med USA. Västvärlden behöver hålla samman.Men Merkel drar rimliga slutsatser om hur världsordningen ändras. Det behöver inte vara så dramatiskt som det låter. Om EU-samarbetet stärks och Europa tar större framtidsansvar kan det i vissa avseenden rentav vara bra.