Kultur

Johan Wilhelmsson: Demokratin lider av byråkratisk förlamning, men det finns ett motgift

I en tid av demokratins byråkratiska förlamning borde motgiftet rimligen vara politik, skriver Johan Wilhelmsson som läst det senaste numret av tidskriften Ord & bild.

Motgift

Ord & bild

Byråkrati. Nr 1/2017.

”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.
Byråkrater har det hur som helst funnits ända sedan sumererna först började fylla lertavlor med kilskrift. Kostymen har för det mesta varit diskret grå, men typen har genom tiderna fått representera allt från banal ondska till utopisk framstegstro. I vår tid är det framförallt rollen som bromskloss som står i fokus: statens byråkratiska labyrint ställs mot marknadens trivsamma torghandel. Privatiseringar och marknadsreformer leder ju till att allt blir effektivare och mindre krångligt, inte sant?
Fast hur ska man då förklara att pappersarbetet bara ökar i takt med marknadsanpassningen – ja, att den till kund omstajlade medborgaren i kontakten med sin teleoperatör eller premiepensionsförvaltare så lätt känner sig som en kusin till Josef K i Kafkas ”Processen”? Kanske med den ”liberalismens järnlag” som antropologen David Graeber lanserade i ”Reglernas utopi” häromåret och som säger att den yttersta effekten av varje marknadsreform är att byråkratin växer. En förutsägelse som besannas varje gång en konstgjord marknad finansierad med skattemedel – tänk skola, äldreomsorg eller snart sagt vilken samhällssektor som helst – behöver ännu en statlig krycka eller kontrollmekanism för att hållas upprätt. Vad som säljs in som avregleringar är omregleringar, riggade för att ge ekonomisk vinst.
Sanningen är att marknaden och byråkratin, de förmenta motpolerna, förefaller att trivas alldeles utmärkt i varandras sällskap. Intresset för siffror har de ju gemensamt. Årets första nummer av Ord & Bild (nr 1/2017), som har tema byråkrati, tar avstamp i Graebers tankar om sammansmältningen mellan offentlig och privat makt. Storföretagen har alltmer antagit byråkratiska former samtidigt som det offentliga anpassats till den privata sektorns vinsttänkande och mätbarhetsvurm. Utvecklingen hänger nära samman med den process som brukar sammanfattas med begreppet postpolitik. Frågor som tidigare nötts och blötts av bråkiga folkförsamlingar på samhällets öppna arenor flyttas in i slutna rum, dit bara en trängre krets av experter har tillträde. Offentliga angelägenheter avgörs av förelägganden och rekommendationer från mäktiga institutioner som inte med bästa vilja kan sägas utgå från folket.
Om problemet alltså är postpolitiskt, vilket är ett annat namn på demokratins byråkratiska förlamning, så borde motgiftet rimligen heta politik, det vill säga en öppen kamp mellan motstridiga viljor som framhäver snarare än döljer sociala klyftor och konflikter. Flera av skribenterna i Ord & Bild drar också den slutsatsen, till exempel Nazem Tahvilzadeh som mot expertstyret förespråkar ”den folkrörelsebaserade amatörens primat som regent”. Kruxet är bara att ju starkare grepp det marknadsbyråkratiska komplexet får om oss, desto mindre utrymme tycks det finnas för en sådan kamp.
När uppgivenheten och fatalismen brer ut sig i samhällets symboliska rostbälten riskerar politiken snarare att förvandlas till ett elakartat högerpopulistiskt monster. Paradoxalt nog framstår då de postpolitiska, ja, postdemokratiska krafterna som demokratins säkraste värn. EU-byråkraten som sätter käppar i hjulet för Östeuropas högergir blir vår tids hjälte. En bankteknokrat som Macron kan ses som det progressiva hoppet. Det betyder inte att den folkrörelsebaserade amatören kan luta sig tillbaka och ge upp sina anspråk på tronen.
För den väg vi har slagit in på leder allt djupare in i marknadens byråkratiska labyrint. Och där kommer det högerpopulistiska monstret – labyrintens egen Minotauros – med all sannolikhet bara att fortsätta växa.
Gå till toppen