Aktuella frågor

Debattinlägg: "Europa bör dra lärdom av krigen under 1900-talet och lägga ner sina nationella arméer."

Genom att sträva mot en verklig politisk integration, grundad på ett gemensamt försvar och en säkerhetsöverenskommelse för hela EU, kan Emmanuel Macron försäkra sig om en plats i historieböckerna. Det skriver Hans-Werner Sinn, professor i ekonomi vid universitetet i München.

Emmanuel Macron borde sträva efter ett gemensamt europeiskt försvar, precis som Frankrikes legendariske president Charles de Gaulle på 1950-talet, skriver Hans-Werner Sinn.Bild: Michael Sohn
Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet sände en våg av lättnad och glädje genom Europa. Men nu är det dags att sansa sig, för vi vet fortfarande inte hur den nye presidenten tänker få ordning på Frankrikes ekonomi. Landet lider av en arbetslöshet runt 10 procent och tillverkningsindustrin ligger 12 procentunder nivån som rådde före den globala finanskrisen 2008.
Macron har låtit förstå att han inte vill höja pensionsåldern, inte öka arbetsveckan från dagens 35 timmar och inte göra det lättare för företag att göra sig av med arbetskraft. Samtidigt vill han att den norra eurozonen bidrar ekonomiskt till länderna i söder, vilket ska skydda franska ekonomiska och finansiella marknader i regionen. I grova drag är det detta program som gav Macron valsegern. Vilken skulle avsikten annars vara när han vill inrätta ett nytt finansministerium för eurozonen med rätt att fördela skulder som länderna gemensamt gått i god för, samt driva in egna skatter? Eller att han vill införa gemensamma insättarskydd och arbetslöshetsförsäkringar för euroområdet? Motivet är mer än uppenbart; han vill stödja den inhemska ekonomin på andra länders bekostnad.
Macron är också positiv till ett nytt parlament för eurozonen vilket skulle betyda ett delat Europa. Det kan bara leda till att EU splittras.
Att göra euroområdet till en transfereringsunion med eget parlament skulle fördjupa klyftan mellan länderna i eurozonen och de medlemsstater i nord och öst som står utanför, alltså Sverige, Danmark, Polen, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Eftersom de flesta av dessa länder inte vill vara med i en europeisk transfereringsunion, blir de i stället avstängda för gott. Europeiska rådets polske ordförande Donald Tusk har syrligt kommenterat att vi fram till 1989 hade ett delat Europa och att en återgång till det inte är önskvärt.
Tyska politiker får svårt att hjälpa Macron att dela upp EU ens om de skulle vilja, för den tyska konstitutionen slår fast att det är förbundsdagen som styr landets finanser. Även om varenda ledamot av den tyska förbundsdagen gick med på att överföra en del av sin beslutanderätt till en institution på europeisk nivå, så skulle det inte kunna genomföras utan en formell folkomröstning.
Tysklands mäktiga konstitutionsdomstol har redan gjort klart att ekonomiska räddningsaktioner i eurozonen och liknande åtgärder befinner sig i gränstrakterna till vad den tyska grundlagen tillåter. Domstolen har visserligen underordnat sig EU-domstolen när det gäller Europeiska centralbankens program för uppköp av statsobligationer, men det kan den inte göra när det gäller beskattningsrätten, eftersom konstitutionen är glasklar och EU-domstolen inte har behörighet att tolka eller överpröva den tyska grundlagen.
Med detta sagt är det viktigt att den europeiska integrationen fortsätter. Mycket återstår när det gäller att förbättra infrastrukturen och stärka säkerhetssamarbetet inom EU. Europa bör dra lärdom av krigen under 1900-talet och lägga ner sina nationella arméer. Först då kan en europeisk fredsunion bli verklighet och inte bara en plattityd som politiker strör omkring sig.
Under efterkrigstiden drog statsöverhuvuden i Europa upp riktlinjerna för en västeuropeisk försvarsgemenskap. Men förslaget föll 1954 då Frankrikes nationalförsamling la in sitt veto, trots att landets legendariske president Charles de Gaulle förordade ett ja. Senare var det Storbritannien som motsatte sig ett gemensamt europeiskt försvar.
Nu kommer Storbritannien inte längre att vara en del av EU, åtminstone inte under överskådlig tid och Frankrike har en ung, dynamisk ny president. Så det är dags för ett nytt försök. Tyskarna kan nog tänkas samtycka till den sortens integration i en folkomröstning som hur som helst måste genomföras om Macrons finanspolitiska planer ska godkännas. Troligen är folk i det forna Östeuropa inne på samma linje.
Genom att sträva mot en verklig politisk integration grundad på ett gemensamt försvar och ett säkerhetssamarbete för hela EU, kan Macron säkra sig en plats i historieböckerna. Men för att nå sitt mål måste han välja en annan väg än sina föregångare som alltid kategoriskt har avvisat en politisk union. Och han måste godta Tysklands hållning att en gemensam finanspolitik idag innebär att Europa förlorar möjligheten att ingå en politisk union i framtiden.
Att förena Europas militära styrkor under ett gemensamt kommando är den enda vägen framåt.
Att införa en finanspolitisk union utan att först ha en politisk union kommer för all framtid att blockera vägen för en verklig europeisk förening och vända Europas folk mot varandra på ett mer djupgående sätt än euron någonsin gjort. Ingen som vill bygga en union för fred har råd att tillåta, och än mindre uppmuntra, den utvecklingen.

Hans-Werner Sinn

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Hans-Werner Sinn är professor i ekonomi vid universitetet i München och har förestått Ifo-institutet för ekonomisk forskning. Han ingår också i det tyska ekonomiministeriets rådgivande grupp.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen