Huvudledare

Ledare: Tydlighet lönar sig. Och brett får bli rätt.

Allianspartiledarna tycks se åt olika håll.Bild: Janerik Henriksson/TT
Det blev som befarat för Moderaterna. När SCB:s stora partisympatiundersökning presenterades på torsdagen noterades en rejäl nedgång för partiet. Sedan i november förra året har M tappat 4,7 procentenheter till 18,1 procent. Positionen som landets näst största parti har därmed förlorats till Sverigedemokraterna.
Märkligt nog tycktes mätningen i någon mån tona ned kraven på att partiledaren Anna Kinberg Batra ska avgå. Många moderater tycktes ha väntat sig en ännu sämre siffra, vilket säger en del om läget inom partiet. Väljarna uppskattade inte Kinberg Batras öppning i början av året för att föra samtal med SD. Och inte gjorde hon saken bättre när hon sedan gång på gång misslyckades med att motivera fotbytet.
Det är överhuvudtaget svårt att få en klar bild av vilken politik Moderaterna numera står för.
Även inom Liberalerna har kraven på partiledarbyte nu tagit ny fart. På torsdagen krävde lokalavdelningarna i Uppsala, Jönköping, Örebro och Järfälla att Jan Björklund avgår vid landsmötet i höst. Det hade ingen tydlig koppling till SCB-siffran – ett väljarstöd på 5 procent – utan tycks snarare vara uttryck för önskan om förnyelse. Det tror många är vad som skulle vänta om Birgitta Ohlsson tog över Björklunds roll.
Rätt eller inte – SCB-mätningen talar åtminstone för att partiledaren och ledarskapet kan spela stor roll. De två partier som har ökat mest sedan valet utmärker sig inte minst genom skickliga ledare.
Mycket kan sägas om Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – men han lyckas föra ut partiets budskap. Och hos SCB får SD 18,4 procent – 0,9 procentenheter högre än i november.
En framryckning noteras även för Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen, som nu får noteringen 11,3 procent.
Framgången är välförtjänt för Lööf som har vuxit rejält i partiledarrollen på senare år. Som nytillträdd radade hon ofta upp politiska klyschor utan magstöd, men idag är Lööf välgörande tydlig. Dessutom förmedlar hon budskap som tilltalar allt fler.
Många talade hånfullt om "Stureplanscentern" när Lööf började bredda agendan i avsikt att nå fler i de större städerna. Idag vittnar opinionsstödet om att hon lyckats. Hos SCB finns statistiskt säkerställda nettovinster sedan november från framför allt Moderaterna och gruppen osäkra väljare. Sedan valet har Lööf dessutom lockat väljare från Miljöpartiet och Liberalerna.
Det förvånar inte, Centerpolitiken kan numera beskrivas som grön liberalism. Lööf lyckas lyftas miljö- och klimatfrågorna utan att göra avkall på goda villkor för företagande och ekonomisk tillväxt. Lägg därtill hennes glasklara strävan att minska de tilltagande skillnaderna mellan storstäder och landsbygd – och den uttalade ambitionen att fortsätta hålla rågången mot SD.
Sammantaget har Lööf lyckats hålla fast vid en del av Centerpartiets gamla grundvalar, samtidigt som hon förnyat politikens innehåll.
Under tiden har M-ledaren Anna Kinberg Batra rört sig bort från företrädaren Fredrik Reinfeldts nymoderata – liberala – politik, utan att för den skull lyckas komma med särskilt mycket nytt. Partiet står kluvet mellan ljusblå och mörkblå moderater och ledaren lyckas inte leda.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé lovar nu att partiet ska lägga mer kraft på att samla alliansen till gemensamma besked. I vissa frågor lär det inte bli enkelt – skillnaderna i synen på SD löper som en spricka genom den borgerliga kvartetten.
En borgerlig allians av det snitt som tog makten 2006 vore ett drömscenario för Sverige, men är dessvärre knappast realistiskt. Det måste inte innebära att det helt saknas utsikter till en mer liberal politik. Om det vore val idag kunde, enligt SCB, Socialdemokraterna och Miljöpartiet nå riksdagsmajoritet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna.
Med ett drygt år kvar till valet framstår alliansens som svag och spretig. Dörrarna måste därför hållas öppna för någon form av blocköverskridande regeringssamarbete.
Gå till toppen