Huvudledare

Ledare: Birgitta Ohlsson gör helt rätt.

Birgitta Ohlsson.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Ledarstriden inom Liberalerna har tagit fart på nytt. Birgitta Ohlsson förklarade på torsdagskvällen (1/6) att hon utmanar Jan Björklund inför höstens interna omröstning om partiledarskapet.
"Det är dags att gå in i ett nytt kapitel i Liberalernas historia och jag står redo", sade Ohlsson efter sin medverkan i SVT:s Aktuellt.
På fredagsmorgonen utvecklade hon sina tankar ytterligare i TV4. Partiet får nu en chans att byta riktning, resonerade Ohlsson och gjorde samtidigt klart att hon lämnar politiken om satsningen mot partiledarposten inte skulle lyckas.
Oddsen tycks alltjämt vara ganska höga för att Ohlsson ska nå sitt mål. Ett halvdussin länsförbund har hittills förklarat att de stöder hennes kandidatur och ytterligare en del har ännu inte bestämt sig. Men från många håll uttrycks fortsatt stöd för Björklund, däribland de tunga förbunden i Skåne och Västsverige.
Flera höga partiföreträdare beklagade på fredagen Ohlssons beslut att kandidera. Olyckligt så nära inpå valet, var argumentet som återkom.
Det kan förstås diskuteras hur valstrategiskt lyckad den uppblossande striden är för Liberalerna. Men i ett annat perspektiv framstår det snarare som att fler borde göra som Birgitta Ohlsson: vara öppna med att de vill leda och varför.
Traditionen i svensk politik har varit en annan. Det har verkat obligatoriskt för starka kandidater att svara "nej, nej, nej" eller "inte ska väl jag" på raka frågor om partiledarambitioner. Få har haft modet att kandidera utan en föregående övertalningskampanj. Därmed kan Sverige också ha gått miste om en hel del politisk dynamik och förnyelse.
Birgitta Ohlsson fördes fram av andra inom partiet som utmanare till Björklund redan i höstas. Det initiativet rann snabbt ut i sanden, men tycks ha triggat henne att gå vidare och stärka sin väljarbas. Under våren har Ohlsson flitigt rest runt i landet och marknadsfört sin uppmärksammade bok Duktiga flickors revansch – och säkert nått nya väljare i bokhandlar och föreningslokaler.
Med detta stöd i ryggen valde hon att gripa chansen och kandidera då hon på torsdagen lyftes fram av länsförbunden i Uppsala och Örebro. Ohlsson har länge ansett att partiet har för hård framtoning och önskat en mer socialliberal och feministisk politik. Hon har också fler frågor, inte minst internationella, på sin agenda än partiets ihärdiga fokus på skolan. Kanske såg hon sig – med valrörelsen i antågande – ställd inför ett val mellan att höja rösten nu eller tiga under överskådlig tid.
Oavsett vem som är ordförande måste Liberalerna nu förtydliga vad partiet vill. Jan Björklund är tydligt förknippad med skolfrågan – men inte mycket mer. Med bara 5 procent av rösterna i SCB:s färska partisympatiundersökning är det svårt att hävda att Liberalerna sitter på ett vinnande koncept.
Intresse för ledande roller inom politiken är inget att hymla om. Den som engagerar sig söker rimligtvis inflytande. Birgitta Ohlsson gör helt rätt som kliver fram och visar vad hon vill. Svensk politik skulle vinna på om fler gjorde som hon.
Gå till toppen