Heidi Avellan

Heidi Avellan: Inte Ask som ska bort. Utan SD.

Bondeoffer löser inte Moderaternas kris. Det är inte Beatrice Ask som ska bort – det är flirten med SD.

Anna Kinberg Batra sitter kvar.Bild: Anders Wiklund/TT
Jag tar till mig av den omfattande kritiken, säger Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Men kör vidare i samma hjulspår.
Att Malmömoderaten Patrick Reslow bytte till SD kunde ha gjort livet lättare för M. I Malmö och i riket. Om partiet bara hade gått ut och talat om detta med hög röst och stora bokstäver: den som i hjärtat är Sverigedemokrat har ingen plats i Moderaterna. Mörkblåbruna åsikter hör inte hemma här. Det kunde ha lett till fler avhopp i detta kluvna parti – och varje protest skulle ha påmint om att M och SD inte är samma andas barn. Varken liberala ljusblå nya eller mörkblå klassiska Moderater är nationalistiska populister.
Då hade partiet kanske sluppit dagens kris. Som ju nu kräver ett ynkligt bondeoffer: Beatrice Ask petas som rättspolitisk talesperson – precis som den tunga Växjömoderaten Bo Frank bäddade för häromdagen. Partisekreteraren Tomas Tobé petas över till hennes uppgifter.
"Jag kan absolut bli tydligare", säger M-ledaren.
Sant, sant. Tydlighet hade varit hårdvaluta efter det olycksaliga uttalandet i januari om att börja "prata” med SD. Hon valde makten framför allt – och kan nu därför förlora den. För att peta Ask räddar inte partiet, inte när ordföranden upprepar att M vill regera med alliansen, men "inte utesluter samtal" med SD.
Väljarna vill inte vara med i samma klubb som SD, att döma av hur M dyker i opinionssiffrorna. En rågång mot SD kunde locka tillbaka väljare som flytt: Peter Santesson på Demoskop bekräftar antagandet att välutbildade kvinnor i "livspusselåldern", 35-40 år, som gillade nya Moderaterna och ogillar flirtandet med SD har gått över till C. Väljare som flyttat till SD är väl förlorade för M hur som helst.
Med bara ett drygt år kvar till valet måste M rycka upp sig. För sin skull och alliansens och Sveriges. Alternativet kan annars bli fyra år till med en svag rödgrön regering; en skrotad blockpolitik är tydligen att hoppas på för mycket. Som alla andra partier måste M fokusera på politikens innehåll, inte bara makt och majoritetsmatematik. Väljarna vill se värderingar, något att förhålla sig till i en föränderlig värld.
Värderingar skapar politikens nya siktlinjer, inte höger-vänster:
Feminism. Livsstil. HBTQ-frågor. Klimatoro. Synen på individen. Globalisering – eller nationalism? Frihet – eller starka ledare? Statsvetarna talar om GAL-TAN : grön-alternativ-liberal mot traditionell-auktoritär-nationalistisk.
Det är inte den ekonomiska politiken som gör att SD växer.
M måste berätta hur framtiden ska se ut. I Malmö, i Sverige och i världen.
Populismen är stark just nu, men den har inte framtiden för sig. Den bygger på ett oartikulerat missnöje med dem som styr. Om populisterna kommer till makten blir de själva en styrande – misshaglig – elit. Som dessutom inte lyckas leverera på sina stora löften.
Det är inte bara det att Donald Trump är en dålig president, skriver den amerikanske journalisten David Brooks i DN (29/5), rörelser som lever på alienering misslyckas. Han hänvisar till sociologen Robert Nisbet som menar att detta är ett tankemönster som får samhällssystem att framstå som obegripliga och svekfulla. De alienerade känner sig bortom hopp och längtar efter att någon ska krossa systemet – men har ingen plan, ingen positiv agenda och ingen styrande klass med tillräcklig kompetens för att få något gjort.
Framför allt är alienerade och frustrerade människor lättlockade. I USA har de berett väg för Steve Bannon, vars mål sedan ungdomen varit att montera ner staten. Dokumentären Steven Bannons värld (SVT play) påminner om att han inte agerar för folkets bästa. Eller presidentens. Han har egna extrema idéer. Han dras till alternativkonservativa politiker som går hem hos folk – som Sarah Palin och Donald Trump – men hela tiden för att de ska bli hans verktyg. Inte tvärtom.
Han upptäckte tidigt den växande populismen och som chefsstrateg i Vita huset kan han nu spänna den för sin vagn. Hans krishantering då Trump kom att avslöja sin ogenerat mansgrisiga attityd till kvinnor, ”grab them by the pussy”, var lika enkel som effektiv: påstå högljutt att Bill Clinton var värre. Kålsuparmetoden fungerade, Trumpväljarna misstrodde ju redan politiker.
I filmen säger politiska analytiker att de inte förstod den växande populismen. Nu förstår de. Vi. Alla.
Och motrörelsen har startat. Unga i Europa går ut på gatorna till stöd för EU. Väljare i Österrike, Nederländerna, Tyskland och Frankrike har tagit striden för den liberala demokratin vid valurnorna. Förbundskansler Angela Merkel satte klackarna i backen efter förra helgens möten med Trump:
”Vi européer måste ta vårt öde i egna händer. Vi måste själva kämpa för vår framtid, vårt öde som européer. ”
Alla som tror på den liberala demokratin måste helt enkelt ta strid för den och visa på bättre alternativ. Minska klyftorna i samhället. Fokusera på värderingar och inte bara budgetalternativ. Föra en offentlig debatt som inkluderar istället för att polarisera. Och hålla rent mot dem som bara vill förstöra.
Att kroka arm med populisterna är fel medicin.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Läs alla artiklar om: Krisen inom Moderaterna
Gå till toppen