Kultur

"De vackra dagarna i Aranjuez": Wim Wenders för undflyende

Reda Kateb och Sophie Semin i Wim Wenders "De vackra dagarna i Aranjuez".

De vackra dagarna i Aranjuez

BIO. DRAMA. Frankrike/Tyskland (Les beaux jours d'Aranjuez), 2016. Regi: Wim Wenders. Med: Reda Kateb, Sophie Semin, Jens Harzer, Nicke Cave. Barntillåten. Längd: 1.37.

Filmaren Wim Wenders har några gånger tidigare framgångrikt samarbetat med den österrikiske dramatikern Peter Handke. Bara att lyssna på Handkes poetiska formuleringar gestaltade av Bruno Ganz i inledningen på ”Himmel över Berlin” är en ren njutning. Den här gången utgår Wenders från en pjäs skriven 2012 och resultatet är inte lika lyckat.
I inledningen tar Benoît Debies kamera oss med över några välkända parisiska platser, ljudlöst och öde på människor. När kameran sedan fångar in ett äldre landsortshus i en underskön trädgård en stilla sommardag och en ensam man framför en skrivmaskin, strömmar Lou Reeds ”Perfect day” från en skiva i den gamla Wurlitzer-jukeboxen. Mannen iakttar ett par på en terrass utanför huset med ett äpple synligt placerat på bordet emellan dem. Det är ett suggestivt scenskifte som ger en för­aning om att den paradisiska stämningen så småningom kommer att brytas.
Dramatikern (Jens Harzer) skriver fram mannen och kvinnan och deras långa repliker, först på franska och sedan prövar han vissa fraser på tyska. Det är vackert att lyssna till men vad är det som de egentligen säger till varandra? Kvinnan (Sophie Semin, Handkes hustru) berättar på mannens (Reda Kateb) uppmaning om sina första sexuella erfarenheter, medan han uppehåller sig mycket kring fåglars liv och beteende. Det blir ett slags existentiellt samtal men där de ofta tycks tala förbi varandra och stannar i ensamhet. Framför allt märks det hos kvinnan. Spelet är nedtonat och de känslor som förmedlas kommer ofta i form av vindbyar och ett starkare brus i lövverket.
Då och då går kameran tillbaka till dramatikern som reser sig och väljer en ny skiva i jukeboxen. I ett magiskt ögonblick sitter sångaren och låtskrivaren Nick Cave vid ett piano och sjunger.
Wenders skapar en poetisk bildessä utifrån Handkes pjäs. Här finns åtskilligt för åskådaren att själv fylla i. Vanligtvis gillar jag den här sortens rebusartade film men här undflyr mig allt för mycket för att jag helt ska fångas. Att filmen som ursprungligen gjorts i 3D inte visas i det formatet blir också märkligt.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 2 juni
Gå till toppen