Kultur

"Song to song": Pretentiöst – men magiskt

Terrence Malicks "Song to song" utspelar sig bland musiker i Austin. Här Rooney Mara som Faye.Bild: Van Redin / Broad Green Pictures

Song to song

BIO. DRAMA. USA, 2017. Regi: Terrence Malick. Med: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Natalie Portman, Bérénice Marlohe, Val Kilmer, Lykke Li. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.

Terrence Malick klyver publik såväl som kritiker i två delar. Den ena hatar hans ”pretentiösa tjafs” och den andra hyllar hans ”poetiska berättarstil”. Själv hamnar jag någonstans mittemellan, men hyllar mer det som är stort och oemotståndligt än hatar det som blir patetiskt.
I "Song to song" handlar det om musikvärlden. Eller snarare en grupp vilsna människor som söker meningen med världen, livet och sig själva och som försöker hitta en väg framåt, eller åt något håll där de kan känna sig sanna.
Faye (Rooney Mara) är en ung låtskrivare, som hankar sig fram på småjobb i Austin, träffar rätt människor och hoppas på att slå igenom. Samtidigt vill hon leva ett fritt liv, ta dagen som den kommer, ”from song to song”. När hon träffar musikern BV (Ryan Gosling) förändras något och hon tycker sig ha essensen i livet inom räckhåll. Men självklart är ingenting så enkelt.
Och enkelt är det heller inte i en Mallick-film. Den ovan beskrivna ”handlingen” är som vanligt bara en vag ram. Inom och utom denna rör sig sedan rollfigurerna; främst de redan nämnda, men även den manipulative producenten Cook (Michael Fassbender) och hans kvinna Rhonda (Natalie Portman).
Dessutom dyker före detta, nuvarande och framtida – tiden är aldrig linjär i Malick-land, vi svävar osäkert men frigörande mellan då, nu och sen – romanser upp i form av Cate Blanchett, Bérénice Marlohe och Lykke Li, som spelar en sångerska med lika stark utstrålning som hon själv.
Visst, det är övervackra människor i dyr design, svepande bilder på sårbara kvinnoansikten, vatten och böljande fält, lekar bakom skira gardiner och koreograferat parbusande i vackra villor och våningar. Alldeles för länge. Dialogen är fragmentarisk, ganska sällsynt och ganska ovidkommande; det är de kontemplativa voice over-rösterna som är viktiga.
Men, jag vidhåller: när det är bra blir det vackert och magiskt på djupet och sätter igång stora tankar och känslor i både hjärna och kropp. Resten kan man bortse från. Och så är Patti Smith med.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 2 juni
Gå till toppen