Kultur

Lotta Schüllerqvist: Det alternativ som återstår är en stat för båda folken

"Jag kom hit för att förverkliga en dröm. Men den har förvandlats till en mardröm", sade fru G, min hyresvärdinna i Jerusalem, när jag just hade flyttat in. Hon hade på morgonen hört på radion att israeliska soldater under natten stormat in i ett palestinskt hem i stadens östra del och arresterat fadern inför de skräckslagna barnen.
Fru G hade lämnat Wien i slutet av 30-talet och levde nu ett stillsamt pensionärsliv i en välbärgad del av västra Jerusalem. Hon var inte någon fredsaktivist, men hon hade svårt att acceptera Israels roll som ockupationsmakt – det var inte det samhälle hon hade drömt om.
När jag flyttade in hos fru G hade ockupationen pågått i nära fyrtio år, och mycket hade förändrats sedan mitt första besök i Israel i början av 80-talet. Då fanns det inga murar eller checkpoints. Många palestinier från Västbanken och Gaza kunde utan förhinder arbeta i Israel, mest som underbetald arbetskraft på byggen och i fruktodlingar. Och man kunde åka buss från Jerusalem direkt till Gaza City – någon gränskontroll existerade inte.
Jämfört med idag framstår den tiden närmast som en idyll. Israeler och palestinier träffades dagligen, både på arbetsplatser och privat. Naturligtvis kunde palestinierna inte acceptera ockupationen, deras vardag präglades av bristen på frihet och medborgerliga rättigheter. Unga palestinier utmanade ockupationsmakten med demonstrationer och stenkastning som de israeliska soldaterna bemötte med tårgas och vapenmakt.
Nu har ockupationen pågått i femtio år, och Israels kontroll över de ockuperade områdena har skärpts steg för steg. Det första palestinska upproret, intifadan, 1987, ledde till att palestiniernas rörelsefrihet inskränktes av alltfler blockerade vägar och militärt bemannade checkpoints. Och 2002, när den andra intifadan hade pågått ett par år, började Israel bygga en barriär runt Västbanken för att stoppa palestinska terrorattacker inne i Israel.
Runt Gazaremsan fanns redan en barriär, och när Hamas för tio år sedan tog över makten där införde Israel en strikt gränsblockad som stoppade både export och import, med förödande konsekvenser för det lokala näringslivet. Idag har Gaza världens högsta arbetslöshet och 80 procent av befolkningen är beroende av humanitär nödhjälp.
Ockupationen har också manifesterat sig på ett annat sätt: Israel har byggt ett stort antal bosättningar på ockuperat område och flyttat stora delar av sin befolkning dit, i strid med internationell rätt. Idag finns det 127 israeliska bosättningar och ett hundratal så kallade utposter utspridda över Västbanken. De är sammanlänkade med ett vägnät som inte får användas av palestinier. Sammanlagt bor omkring 480 000 israeler där.
I östra Jerusalem, som enligt internationell lag inte tillhör Israel, bor 200 000 israeler och 300 000 palestinier.
Bosättningarna utgör det främsta hindret för en hållbar lösning på konflikten. De flesta bedömare anser att den så kallade tvåstatslösningen – att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel – är död. Det alternativ som återstår är en stat för båda folken, vilket förutsätter lika rättigheter för alla medborgare. Annars upphör Israel att vara en demokrati.

Sexdagarskriget

I början av 1967 ökade spänningen vid gränsen mellan Israel och Syrien. I april utbröt mark- och luftstrider. Den 5 juni gick Israels flygvapen till anfall och på några timmar hade luftkriget mot Egypten, Jordanien, Syrien och Irak avgjorts till Israels fördel. Eldupphör blåstes den 10 juni. Då hade israeliska trupper ockuperat områden mer än tre gånger så stora som Israel. Källa: NE.
Gå till toppen