Kultur

Ferdinand von Schirach tvingar dig att bry dig om människor du inte vill tycka om

Bild: Michael Mann

Ferdinand von Schirach

BOKEN. Tabu. Övers Jesper Festin. Lindelöws bokförlag.
Med novellsamlingen ”Brott” gjorde advokaten Ferdinand von Schirach succé av bästa sort: han nådde både stor publik och krävande kritiker, och förnyade samtidigt den slitna kriminalberättelsen.
Uppföljaren ”Skuld” sa mig däremot nästan inget. Det var som om von Schirach hade visat sina bästa reptrick och inte hade mer.
Desto roligare att nu få läsa romanen ”Tabu”, ett mästerstycke i språkligt och innehållsligt koncentrat, om en begåvad fotograf som får en advokat att ifrågasätta själva premissen för yrket: sant och osant, äkta och falskt.
Att ta konsten – i det här fallet fotografiet – hela vägen in i rättssalen för att på så vis ge liv åt en estetisk diskussion känns så samtida att jag undrar om ”Tabu” är läsbar om femtio år. Nog är det typiskt för just dessa dagar under 2000-talets första decennier, att vi låter lögner ta över verkligheten, samtidigt som vi gärna kräver historiskt korrekta romaner?
Läsaren tvingas tänka, kommer frivilligt att göra det: Kan det vara så att den skönhetsbesatte fotografens upplevelser av fulhet har gjort honom ond? I rättssalens kammarspel med försvarsadvokaten ställs allt på sin spets, och det trots att de långa och lite oekonomiska dialogerna är bokens svagaste parti.
Det är förstås fullt möjligt att avfärda Ferdinand von Schirachs litterära idéer som tankeövningar. Arkitektur, snarare än färdiga hus. Hypoteser som inte behöver ha bäring på verkligheten.
Men där blir stil och gestaltningsförmåga von Schirachs räddning. Att möta hans huvudpersoner är som att vara ute på havet en vacker dag och njuta av scenerierna, men inte riktigt tänka på hur mycket det faktiskt gungar.
Sjösjukan kommer snabbt, som en överraskning, och då är det redan för sent. Du har redan riktat din omsorg mot människor du egentligen inte vill tycka om.
Gå till toppen