Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En svensk revolution

I fredags, den 2 juni, promoverades Per T Ohlsson till hedersdoktor vid Lunds universitet, humanistiska fakulteten. Dagens krönika är ett sammandrag av den hedersdoktorsföreläsning som han höll två dagar tidigare. Föreläsningen bygger på Per T Ohlssons nya bok som kommer ut på Albert Bonniers Förlag i slutet av augusti: 1918. Året då Sverige blev Sverige

Doktorspromotionen i Lund i fredags.Bild: Sandra Henningsson
Att i bokens form berätta om ett kalenderår har nästan blivit en genre i sig. Exempel på senare tid är Florian Illies om 1913, Ian Buruma om 1945 och Elisabeth Åsbrink om 1947.
Jag har valt att skriva om 1918, månad för månad, om stort och smått, om kända och okända – men med rösträttskampen som den röda tråden. Det är en historia vars huvuddrag alla svenskar borde känna till i dessa prövande tider för det öppna, demokratiska samhället.
Projektet hade, väl att märka, inte kunnat genomföras utan vägledning från akademisk forskning på områden som historia, litteratur och konst.
För hedersdoktorsutnämningen vid mitt gamla universitet är jag således – i dubbel bemärkelse – djupt tacksam.
Lundaprofessorn Kim Salomon har inventerat intresset för avgörande årtal och särskilt det år som föregick omvälvningarnas 1989. Fast då, 1988, var det ingen som förstod vad som var på väg att hända och att Berlinmuren snart skulle falla, eftersom ”alternativen fortfarande var öppna och facit ännu inte skrivet”.
Året 1918 skiljer ut sig i den meningen att vi har ett dramatiskt facit: första världskriget tog slut i november, imperier kollapsade och Europas och Mellanösterns kartor ritades om med konsekvenser för vår egen tid.
Men i sitt svenska sammanhang har 1918 hamnat i skuggan av 1809 med en ny regeringsform och förlusten av Finland, av 1905 med unionsupplösningen och av 1932 med Socialdemokraternas valseger och början på ett regeringsinnehav som skulle forma den moderna svenska erfarenheten.
Förutom möjligen kuppen 1809, som störtade Gustav IV Adolf, har Sverige aldrig upplevt en revolution i begreppets vanligaste bemärkelse: en våldsam omkastning av maktförhållandena.
Sverige har också, trots tidvis skarpa konflikter, klarat sig undan inbördeskrig, inhemska katastrofer som än idag förgiftar det politiska klimatet i länder som Finland, Spanien och USA. Det närmaste Sverige kommit sådana sammandrabbningar vid avgrundens rand var 1917–1918.
Striden om allmän och lika rösträtt gick in i sin slutfas medan avspärrningar, dåliga skördar och en missriktad neutralitetspolitik ledde till drakoniska ransoneringar. Bristen på livsmedel var skriande.
Följden av dessa spänningar blev en revolution på så vis att landets politiska system förändrades i grunden genom ett nästan enigt riksdagsbeslut tisdagen den 17 december 1918, den svenska demokratins födelsedag.
Den gamla ordningen, där politiskt inflytande var beroende av materiella tillgångar och privilegier, ersattes av demokratins princip med en röst för varje man och kvinna. Ur denna revolution, för en revolution var det, växte det fria välfärdssamhälle som vi numera tar för givet, definierat av jämlikhetens idé.
Det hade kunnat gå annorlunda, men revolutionen skedde fredligt och under mestadels ordnade former, mycket tack vare huvudaktörernas förmåga att besinna sig: en pådrivande arbetarrörelse som inte gick över våldets gräns, ett målmedvetet liberalt opinionsarbete, modiga kvinnor som med fast beslutsamhet krävde sin självklara medborgarrätt, ett näringsliv som insåg att kaos var dåligt för affärerna och en maktägande höger som till sist accepterade det oundvikliga nederlaget. Oroligheter förekom, men bara i begränsad skala.
Andrakammarvalet i september 1917, där endast män kunde delta, hade resulterat i seger för vänstern, det vill säga liberaler och socialdemokrater, förenade i ambitionen att driva igenom en demokratisk författningsrevision.
Liberalen Nils Edén bildade en koalitionsregering. För första gången – och mot Gustaf V:s vilja – tog socialdemokrater plats vid konseljbordet. Därmed fick parlamentarismen sitt genombrott.
Edéns ministär tillträdde den 19 oktober 1917 och utfärdade en programförklaring med fokus på rösträtten:
”Vi ämna ofördröjligen upptaga arbetet på att förbereda förslag om dessa författningsreformer.”
Vid denna tid, med en riksdag uppdelad i två kammare, var den kommunala rösträtten, som låg till grund för första kammarens sammansättning, graderad efter inkomst och förmögenhet. Kvinnor saknade politisk rösträtt, det vill säga rösträtt till den direktvalda andra kammaren.
Efter flera decenniers strid var utgången långtifrån given. Under 1918 drabbades rösträtten av två svidande bakslag när första kammarens högermajoritet satte sig på tvären: den kvinnliga rösträtten föll i april, den lika kommunala rösträtten i juni. Men under en politiskt spänningsfylld höst bestämde sig Nils Edén, med stöd av Socialdemokraterna, för vad som i efterhand framstår som ett formidabelt snilledrag.
En extrainkallad riksdag, urtima, var samlad för att behandla statstjänstemännens dyrtidskompensation. Där lade regeringen fram en rösträttsproposition trots att regeringsformen och riksdagsordningen inte tillät urtima riksdagar att besluta i grundlagsärenden. ”Det gällde”, skrev Edén senare, ”att handla snabbt i det psykologiska ögonblicket.”
Innebörden av regeringens initiativ var att riksdagen skulle ta beslut om en demokratisering av den kommunala rösträtten samtidigt som man aviserade beslut om kvinnlig rösträtt vid två ordinarie, eller lagtima, riksdagar. Högern kapitulerade och surrades fast vid den allmänna och lika rösträttens princip. Det skulle dröja till 1921 innan kvinnor kunde rösta i andrakammarvalen, men frågan var avgjord.
Vad som fascinerar med 1918 är också att året på andra sätt medförde beslut och processer som lade grunden till dagens Sverige.
En ny fattigvårdslag avskaffade det gamla, allmosebaserade systemet. Samhället fick ansvar för bistånd till människor som av olika anledningar inte kunde försörja sig själva. Det var embryot till en modern sociallagstiftning.
Nya karriärvägar öppnades för kvinnor på områden som juridik och utbildning. Överhuvudtaget framträder kvinnorna som demokratiseringens hjältar, eftersom de utsatte sig för personliga risker, hån och smädelser i långt högre grad än männen: agitatorn Ann Margret Holmgren, Gulli Petrini, Sveriges första kvinnliga doktor i fysik, Eva Andén, landets första kvinnliga advokat, aktivisten och författaren Frigga Carlberg. Ett banbrytande utredningsförslag på jämställdhetens område upphöjdes några år senare till lag: gifta kvinnor gjordes myndiga.
En facklig framgång i en byggkonflikt röjde väg för en av de stora arbetsmarknadsreformerna, beslutad 1919: åtta timmars arbetsdag. Marcus Wallenberg och andra ledande personer i det privata näringslivet satte press på högern i rösträttsfrågan. Åtminstone några av trådarna till den strävan efter samförstånd som benämns ”den svenska modellen” letar sig hit, till 1918.
I affärslivet genomfördes strukturellt betydelsefulla fusioner inom sektorer som telefoni och bankväsende. Sverige började utmärka sig som det lilla landet med de stora företagen.
Kulturlivet blomstrade mitt i världens elände. Nils Dardel och Isaac Grünewald bröt mark för modernism och expressionism. Författare som Elin Wägner, Hjalmar Bergman och Elsa Beskow publicerade blivande klassiker.
Allt detta pågick mot en dramatisk fond. Inbördeskriget mellan vita och röda i Finland utsatte den liberalsocialistiska koalitionen för svåra slitningar och den tilltagande terrorn i Ryssland fördjupade konflikten mellan den reformistiska socialdemokratin och en yttervänster som bekände sig till proletariatets diktatur. I kampen för demokrati var Socialdemokraternas ”hövding” Hjalmar Branting lika obeveklig högerut som vänsterut.
På våren och försommaren såg Tyskland ut att ha övertaget i världskriget. Den svenska högern hoppades, vänstern bävade. Sedan, med amerikanerna på plats, svängde det. Nu var det vänsterns tur att jubla.
Men det var framför allt revolutionsutbrottet i Tyskland dagarna före vapenstilleståndet den 11 november som direkt påverkade den svenska utvecklingen – i ännu högre grad än de ryska revolutionerna ett år tidigare. Om något sådant kunde inträffa i Tyskland, så kunde det hända även i Sverige ifall högern inte vek ned sig i rösträttsfrågan. Situationen var så nervös att slutstycken avlägsnades från värnpliktigas vapen och en pansarbåt med lojal besättning ankrade på Stockholms ström.
Den 14 november 1918 tillkännagav regeringen huvuddragen i sin rösträttsproposition. Kommunikén avslutades med en uppmaning:
”Regeringen vädjar till Sveriges folk att under nuvarande svåra in- och utrikespolitiska förhållanden stödja den i arbetet för dessa uppgifters förverkligande.”
Den största påfrestningen på den svenska befolkningen 1918 var emellertid en svår influensaepidemi som nådde Sverige vid midsommartid.
När året var till ända hade spanska sjukans lie svept bort 27 000 människoliv. En halv miljon svenskar beräknas ha insjuknat i en befolkning på 5,5 miljoner. Skolor och nöjesetablissemang måste hålla stängt, sjukhusen var överfulla och värnpliktiga som smittats inkvarterades under de mest eländiga förhållanden. Inga samhällsgrupper skonades.
Det framstår som nästan gåtfullt hur landet under detta förtvivlans år, 1918, kunde samla sig för att förverkliga en av de mest genomgripande samhällsförändringarna någonsin utan att situationen gick över styr.
Ett politiskt och socialt efterblivet Sverige måste leva upp till tidens allt överskuggande krav, det epokskifte som fångades i några ryktbara ord som yttrades under första världskriget. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons formulering skrevs också in i det utskottsbetänkande som låg till grund för riksdagens rösträttsbeslut den 17 december 1918.
Världen måste göras trygg för demokratien.
En ny tid tog sin början. Och Sverige blev Sverige.
MER ATT LÄSA
Historia i praktiken (Studentlitteratur) red. Peter Josephson och Frans Lundgren.
Århundradets sommar. 1913 (Norstedts) av Florian Illies.
År noll. Historien om 1945 (Natur & Kultur) av Ian Buruma.
1947 (Natur & Kultur) av Elisabeth Åsbrink.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
albertbonniersforlag.se.
Gå till toppen